The Sonnets kvalitativa soulpop gör sig inte riktigt på Lilla Scenen på Malmöfestivalen, dels för att scenen verkligen står för sitt namn då den är så liten att minsta rörelse från bandmedlemmarna innebär en knuff på någon utav de andra, dels för att ljudet är så långtifrån okej att jag en kort stund tror att man hyrt in ett gäng gymnasiekids som ljudtekniker.

Även om ljudet är kasst och det stundtals gör ont i mina öron p.g.a bandets ovan nämda dåliga ljud i allmänhet och Michael Erikssons piano, Martin Landhammars trummor och, faktiskt, ibland även Per Magnussons sång i synnerhet, så är det ett grymt bra band som står framför oss, de vet vad de pysslar med och de gör det bra. Det är absolut inte deras fel att kvällens gig inte känns sådär perfekt som förväntat.

Den kommande miniturnén på tre spelningar i London känns helt rätt då de antagligen, med sin feelgoodmysiga framtoning, har den största publiken att hämta just i Storbritannien.

Per Magnussons spastiska dans(?) väcker publiken till liv och får både ung och gammal att dra på smilbanden. (Dock mest gamla då Lilla Scenen ligger mitt i ett ölområde vilket innebär att ingen under 18 är välkommen). Med snedluggen som förs på exakt rätt plats varannan sekund och ett ansiktsuttryck så lidelsefullt att vilken emounge som helst skulle se ut som the happiest person in the world bredvid denna man, så lurar Per och hans mannar in oss i deras ambivalenta och känslosamma fantasivärld. Känslan i detta musiklandskap vacklar snabbt men ändå mjukt mellan att vara vemodig och tragisk till att sekunden senare ge dig all den kärlek du nånsin kommer att behöva.
Och förhoppningsvis kommer denna värld utökas snart, mycket snart, för detta band saknar like och har en redigt bra chans att slå stort!