High Heels inleds med en basgång, medan Gustav presenterar instrumentet som världens vackraste. Han och Björn slåss om en mikrofon, och scenen är mörk, svart och rökig. Man ser knappt någonting, man hör bara basgången och trumbeatet i sann Seven Nation Army-anda. Läskigt och mäktigt på samma gång.

Därefter finns ingen tid för applåder utan strålkastarna slås rakt ut mot publiken, och The Band smäller igång. Alla springer mot scenen, Björn vinkar in dem. Samuel svettas blod bakom trummorna och hela spektaklet avslutas i ett rökmoln med Gustavs gitarr uppsträckt i luften.

Låten avslutas i en pose, som Mando Diao har och som vi sett många gånger. Men bryr vi oss? Mando Diao blir större än scenen, de tar upp varje millimeter med genuin kraft. Björn visslar igenom en låt, Gustav spelar munspel i en annan. De går från militärofficerer till mjukiskillar på en minut.

Nytt på scen är två körsjungande r'n'b tjejer som står upphöjda på en platå i bakgrunden. Och även om detta är det lilla som vi kan peka på i förnyelseväg, så gör det mycket. Tjejerna tar över refränger och bidrar till avancemang. Tillsammans med den skickliga ljusteknikern, gör de Mando Diao väldigt stadiumsnygga. Och Borlängebandet som länge verkat i Pelle Almqvists skugga, är nu mer än någonsin på samma nivå.

Vi bryr oss inte om att de gör samma sak, för på något sätt håller det. Nya albumets låtar funkar lika bra som de gamla, nya körtjejerna passar in i den riktning bandet är på väg. Under 80 minuters underhållning, sviktar det inte en sekund. De slår oss i ansiktet och inleder If I Don't Leave Today, Then I Might Be Here Tomorrow med "här kommer den, mina damer och herrar, döden." Men inte ens det kan ta kål på euforin.