I början, när såret är som färskast och det fortfarande blöder ymnigt men kontrollerat, är nerverna helt urkopplade, sönder, utan funktion. Andetagen hugger innanför revbenen, bränner och slår som om bröstkorgen brutits, spruckit mitt itu. Armvecken värker av nålstick, luftburna injektioner av renande medel rakt in i venerna, hämtade från de brutala huggen, de hänsynslösa attackerna mot själen. De svidande ögonen har förgäves försökt registrera all rök, allt ljus, varenda spastisk rörelse dessa sex ursinniga vålnader från Umeå projicerat från scen medan det i öronen alltjämt susar som det gör ute till havs, i ögat av en storm. Och hela kroppen, hela själen brinner, är satt i flammor av pånyttfödelse.

Det är såhär det känns när ett band går ut på scen inför en alldeles för skral publik, samtidigt som två av festivalens största dragplåster slutar/börjar, med två frånvarande medlemmar och egentligen inga någorlunda goda förutsättningar alls för att börja på den intrikata, väldiga musikaliska väggmålning de byggt en karriär på att bygga upp och sedan med hunger, lust och längtan rasera. Detta är vad som händer när nederlaget hägrar, när ansiktet ligger nedtryckt i asfalten och andetagen håller på att mattas ut för varje evighetssekund som passerar, när hjärtat slutar fungera men sedan, till slut, imploderar av sin egna samlade energi och elektrifierar varenda avdomnad cell i kroppen. Detta är krigsropet mot en korrumperad värld, och återuppvaknandets segersång.

Johannes Perssons vemod, att sådant vemod kan existera, att det kan överleva utan att kvävas av all gift som förpestar denna jord, är omöjligt att förstå, omöjligt att inte vilja omfamna, låta det sig ett bo bygga långt inombords. Gitarrerna, använda som livslinor för Johannes, Erik Olofsson och Fredrik Kihlberg, signalerar varandra, gråter efter gensvar, greppar tag i skyns delikata vävnad och river, klöser, sliter den i miljoner bitar. Likt marionettdockor slänger Cult of Luna sig som grupp över hela scenen, misshandlar sig själva, sina instrument; gitarrslingorna tar kraft av Anders Teglunds exceptionella elektroniska undertoner och löper högt mot himlens stängda portar och vrålar i takt med Johannes för att få komma in.

På fem låtar, alla lika magnifikt konstruerade, bygger Cult of Luna som så många, många gånger förr upp denna vägg, denna borg som vi alla har inombords och dåraktigt låser in det som borde visas upp för alla att se; från den 15 minuter långa fantastiska inledningen Dark City, Dead Man, till den gigantiska ångestmarschen i Finland, genom det hjärtskärande, förkrossande manglandet i Owlwood och Dim, hamnar vi till slut vid Ghost Trail. Och allting rivs ner, dekonstrueras, berövas sitt liv i händerna av dessa sex nu spöklika män, varav fyra gitarrbeväpnade helt stillastående dött stirrar ut bortom publiken, bortom denna plats, och lämnar oss i mörkret. Mörkret innan ett nytt liv.

Det finns inget annat kvar att säga än "Tack".