På Odeon skränar någon dansk nationalskald och jag frågar sångaren Matt Caughthran om det inte finns något ljudisolerat ställe vi kan befinna oss på. Den kortvuxne och sympatiske frontmannen leder oss längst bak i turnébussen. Det är trångt, mörkt och svettigt. De övriga bandmedlemmarna vilar ut sig efter att nyligen ha anlänt till festivalen. Matt och jag sätter oss ner vid ett bord. På plats sitter redan gitarristen Joby J. Ford och plonkar smått på en akustisk gitarr. På bordet ligger en trave med böcker, bland annat David Lee Roths och Slash självbiografier; killarnas turnébiblar.

Hur känns det att vara i Roskilde för första gången?
Frontmannen drar av ett "fuckin' good man!" och tillägger att bandet precis flugit in från en spelning i Tyskland. The Bronx har ett gäng festivalspelningar i sommar och Matt nämner att det har varit riktigt kul att spela i olika länder med olika band.
- Det är coolt att kunna spela med band som alla kommer från annorlunda musikaliska regioner och har andra språk. Vi spelar var vi än får möjligheten.
För den invigde bör inte detta påstående ses som något överraskande då bandet är öppet för andra kulturella influenser och alla bandmedlemmar kommer från olika musikaliska bakgrunder.
- För mig personligen var det punken jag upptäckte helt själv och som ligger mig varmast om hjärtat, svarar Matt. Men min storasyster gav mig även insyn i metal. Just punken; att den är tillgänglig och något jag kan relatera till när jag skriver om känslor gör att jag känner en förbindelse med musiken.

 

Mer punk än punken själv
Det musikaliska kollektivet formades 2002 i Los Angeles och har släppt tre självbetitlade plattor. Efter andra spelningen började erbjudandena hagla in och efter ett tiotal spelningar hade bandet skrivit kontrakt med Def Jam Music Group. Matt förklarar däremot att bandet aldrig kände sig redo för att skriva på ett stort bolag och istället valde att gå sin egen väg.

 

Varför valde ni att döpa bandet till The Bronx och var ni aldrig rädda för att bli tagna oseriöst med tanke på ert ursprung?
- Vi gillade det bara. Det lät bra för bandet och den musik vi står för. Vi är bara ett gäng killar som vill ha kul. Det är svårt att förklara för någon utomstående varför det skulle te sig logiskt men det gör det för oss helt enkelt, svarar Matt pedagogiskt. Visst, i början var vi väl lite nervösa för vad folk skulle tro, speciellt när vi spelade i New York de första gångerna; att fansen där skulle ha något emot oss men det var det motsatta. De gillade oss och vi gillade dem. New York är en jävligt grym stad och våra shower där likaså.

 
Hur kommer det sig att alla era album är självbetitlade? Är det av ren lathet?
Matt skrattar högt samtidigt som Joby höjer blicken ifrån sin gitarr och svarar smått invecklat:
- Alltså, ett album går inte att sammanfatta detta band. Om man tittar på The Bronx som rent arbete behöver man alla album för att få en inblick i bandet.
Matt avbryter och svarar allvarligt:
- Från början valde vi att inte namnge våra album eftersom alla hade iPods. Det var den hetaste prylen och alla skulle kategorisera sin musik. Vår musik kan inte kategoriseras! Vi väljer att inte dela upp vår musik i form av album. Det var den grundläggande planen från vår sida men bevisligen verkar ju det inte ha funkat, säger sångaren och skrattar. Sedan dess har vi bara gjort en grej av det och vi har inga planer på att namnge några framtida album heller.

 
Matt, för att knyta an till det du sa i början, ni blev erbjudna stora kontraktsmöjligheter av diverse majorbolag tidigt i er karriär. I en tid då många band verkar vilja skriva på vad som helst mest bara för att ha ett skivkontrakt och få släppa sin musik, avböjde ni och startade eget. I mångas ögon kan det ses som en risk. Hur resonerade ni egentligen?
Båda killarna instämmer i ett rungande "yeah" varpå Joby svarar:
- Vi hade riktigt flyt. Det var otroligt många skivbolag som ville signera oss. Ärligt talat, det var hur häftigt som helst, vi blev transporterade kors och tvärs av en massa skivbolagsfolk som bara ville ha oss på olika möten. De lade ner otroligt mycket pengar på oss bara för att få oss till sitt kontor. Matt och jag fick till och med biljetter till World Series (baseball, förf. anm.). Båda killarna garvar högt åt hur häftigt de tyckte detta var.
Men Jobys skratt är kort och han får en allvarsam ton igen. 

- Jag vill verkligen inte sitta här och ljuga, det var coolt men allt kändes bara så otroligt dumt.
Gitarristen blir tyst en stund och kämpar med att få fram orden. Ett tag ser han nästan plågad ut.
- Alltså, jag vet inte...jag antar att ett sådant beteende är mer passande för band som har den där rockstar-attityden. Vi är helt vanliga killar.

Samtidigt, det finns ju flera fördelar med att ligga på ett majorbolag.
Matt är inte sen med att svara.
- Ja, men det finns lika många nackdelar! De människor som var där för dig i början behöver inte nödvändigtvis vara där för dig nästa månad, förstår du. Ta indiebolag som exempel, det finns en stabilitet och allt känns friare. De människor som startade bolaget är oftast de som är kvar där än idag. Men visst, indiebolag kan köra över dig också. Det finns för- och nackdelar med båda och därför valde vi att ge ut vår tredje skiva själva.
Onekligen har The Bronx gått sin egen väg med en klassisk DIY-mentalitet ända sedan de sådde fröet med demon Sure Death.

Vad betyder punk och hardcore för er idag om vi, låt oss säga, jämför scenen och musiken med den för 10-15 år sedan?
Denna gång famlar Matt efter orden och ser smått besvärad ut. Joby rycker in och undsätter honom:
- Rent personligt anser jag att själva essensen av det som utgjorde punk och hardcore i början, fortfarande finns kvar än idag. Detta tar bara uttryck i andra musikaliska former. Ta Coldplay som exempel, de har passionen att  propagera för frihandeln och Greenpeace precis som punken under 80-talet manifesterade straight edge-rörelsen. Den andan, att slå sig samman med andra för ett gemensamt ställningstagande existerar än idag fast den var som mest framträdande i undergroundrörelsen till en början.
Efter ett något invecklat svar och många amerikanska konstpauser i form av "you know" pustar Joby ut sig lättande och säger i ett andetag:
- Alltså, punk för mig är någon som gör precis vad den själv tycker och känner oavsett andras åsikter. Denna person jobbar hårt för sitt ändamål, tror på sig själv och entusiastisk över att vara med om en förändring. Han eller hon vill inte vara som alla andra. Det är så punken var och hur hela rörelsen började.

- Men nu? Jaha, du kallar dig för punkare för att du har plånbok med en kedja i, säger Matt och gör sig lustig över dagens så kallade MTV-punkare samtidigt som han försöker imitera en dålig gitarrist.
- Punk kan uttrycka sig i så många olika former men det där är inte punk! Det finns så många genredefinierade band där ute men samtidigt en massa får som blint följer efter.

Hur ser ni på straight edge-rörelsen?
 - Jag tycker det är en grym grej, svarar Joby.
 - To each his own, bro', lägger Matt till och fortsätter:
 - Vi är inte straight edge. Å andra sidan har vi vänner och känner andra band som är det samtidigt som vi hänger med riktiga partydjur. Jag skulle faktiskt inte kunna bry mig mindre. Du bestämmer vad du ska göra!
 - Jag har stor respekt för människor som väljer att leva sina liv fullt ut efter sina ideal, vare sig du är homosexuell, straight edge eller vad som helst, svarar gitarristen.

Vad är det som gör just The Bronx till punk?
- Förutom det som Joby sade förut är det även det att vi gör ett ärligt försök att hela tiden vara annorlunda. För oss handlar det mer om just denna inställning än om själva musiken som gör oss till punk eller hardcore. Vi spelar energisk och upplyftande musik som kanske inte alltid faller inom denna genre men det är varje bandmedlems inställning som gör oss till de vi är och skapar den äkta punkkänslan.

The Bronx/El Bronx
Om läsaren fortfarande tvivlar på The Bronx äkthet och kärlek till punken kanske bandets sidoprojekt El Bronx kan få denne att ändra uppfattning. Gruppen med den spanska prepositionen är inget mindre än samma gäng killar som gör samma musik fast med mariachiprägel (en mexikansk musikstil, förf. anm.) istället.
- Vi släpper den första skivan som El Bronx i mitten av augusti, säger Matt.
- Mer punk än så kan det inte bli, bränner Joby av med.
- Precis, det blir inte mer punk än så här. Det är rått, energifullt och jag tycker att just denna skiva införlivar vår inställning och känslan vi har till hela scenen. Hela grejen började egentligen bara som en kul grej och för att vi skulle kunna få utlopp för våra andra intressen och kanske göra ett framträdande på TV. Det slutade med att projektet öppnade upp oss alla och fick oss inspirerade. Vi skrev 15-16 låtar som bara kom av sig själva och som blev väldigt originella. Nu kan vi inte hålla oss från att släppa skivan till övriga världen.

Ni har uppträtt live som båda banden och jag har sett posters där en spelning innehåller både The Bronx och mariachivarianten.
- Ja, vi har gjort det i och med att vi snart släpper mariachiskivan. Samtidigt har vi även uppträtt som antingen bara The Bronx eller El Bronx. Det är schysst att man kan ha den möjligheten att få utlopp för två skilda saker.

Sätter ni på er mustascher och sombreros som El Bronx?
- Haha, vi har kostymer för det men när vi gör det är det på riktigt. Vi kör inga halvmesyrer utan vi ger alltid järnet. Vi gör aldrig något halvdant i det här bandet.

Ert senaste album är mer rättfram och okomplicerad rock n' roll jämfört med de tidigare som var snäppet hårdare. Var det något ni hade i åtanke när ni skrev musiken och var ni aldrig rädda för fansens reaktioner?
- Vad jag har hört är enbart positiva reaktioner, svarar Matt. Våra fans gillar oss för vad vi vill göra, inte för vad vi gör för någon annan. När vi skrev musiken hade vi ingen generell plan eller uppfattning om hur det skulle låta utan vi testade oss fram tills vi hittade något som funkade för oss. Det är denna känsla vi är ute efter och jag tycker skivan blev riktigt grym. Det var det första albumet vi gjorde i vår egna studio och jag tror att det var anledningen till att skivan har en så pass avslappnad stämning vilande över sig. Jag älskar den och jag vill bara göra fler skivor. Jag har blivit lite besatt av att spela in på sistone.
- Vi vill göra så mycket musik vi kan. Vi älskar det vi gör och vi vill åka världen över och spela vår musik på andra ställen vi älskar.

 

Killarna visar oss lite roliga bilder ur Slash och David Lee Roths böcker och skrattar åt de bägge musikernas liv innan de båda samlar ihop rester av killarna för en plåtning. Precis innan vi ska skiljas åt kommer en dansk festivalarrangör fram och frågar om inte vi alla har lust att ställa upp och måla tavlor som sedan auktioneras ut för välgörande ändamål. Matt och Joby tittar på varandra innan de tar tag i alla penslar och färgtuber och skapar sin egna kreation. Ja, The Bronx gör sannerligen precis vad de vill.