Få människor i min bekantskapskrets känner till Anathema och faktum är att de såg mest ut som frågetecken när jag nämnde att jag skulle se det walesiska bandet ikväll. Den publik som närvarar vid bandets Stockholmsbesök ikväll måste däremot vara de mest hängivande fansen i Sverige. Från första tonerna i inledande Empty fram till det avslutande eposet sjungs det med och stojas. En bedrift Lasse Berghagen måhända inte lyckats med.

Nu är inte de sömndruckna depprockarna särskilt kända för att vara spännande eller energiska på scen och de lever upp till ryktet även ikväll. Samtidigt är det lite av Anathemas stil; de låter sin vackra melankoli tala sitt tydliga spår och lämnar resten. Ärlig talat har jag nog inte aldrig bevittnat ett så pass trött band på scen. Den enda gnutta energi som utstrålas ikväll är från sångaren Vincent Cavanagh. Men det gör inget för jag är här för att njuta av musiken och endast den. Den enda tempohöjningen vi bjuds på blir under Judgement som är ett av de hårdare spåren från bandet i en annars så experimentell och atmosfärisk ljudbild.

Jag sluter ögonen och drömmer mig bort till Closer och den vackra men ack så hjärtskärande Lost Control. Fina kompositioner men känslan jag är ute efter ikväll vill inte riktigt infinna sig i bandet första trevande försök att storma mitt inre. Vi bjuds även på några nya låtar, Angels Walk Among Us och jag börjar sakta men säkert känna hur Anathemas musik spänner tag i mig som den gjort så många gånger på skivorna Judgement, Alternative 4 och A Natural Disaster. Tre album jag håller högt nu under höstens annalkande mörker. Jag finner det däremot smått enerverande att mellansnacket hålls på en skämtsam nivå. Vincent tenderar att dra ett fylleskämt för mycket. Jag vill ha mitt Anathema seriöst hela spelningen igenom. Det blir det inte om stämningen avbryts konstant av någon form av stå upp-komik. Elektroniskt strul väger även det in i bilden då de övriga musikernas utrustning inte vill samspela. Brodern, gitarristen och andre vokalisten Daniel Cavanagh hörs inte i de inledande spåren. Det blir märkbart då han mest ser irriterad ut och står på plats och spelar sitt instrument som ett trotsigt barn.

Jag är på väg att ge upp och lämna spelningen modfälld efter en timme men sedan händer något spektakulärt. Bandet går av och Daniel blir den enda kvarvarande på scenen. I ett dovt ljussken genomför han Are You There? helt akustiskt och ensamt. Plötsligt fryser jag till och står helt handfallen och mållös. Frontmannen går sedan på för att göra sin bror sällskap och tillsammans framför de Make It Right. Från ingenstans transformeras Anathema från ett band som varit på väg att misslyckas i undertecknads ögon till att faktiskt infria alla de förväntningar jag varit ute efter. Det blir så olidligt vackert och jag inser att jag bara tagit mig igenom halva spelningen. När de resterande musikerna sedan går på igen är nivån helt annan. Under Flying blir den tredje brodern, Jamie Cavanaghs bas så solid och markant att jag känner mitt hjärta slå i takt med instrumentet.

I One Last Goodbye låter Vincent fansen föra musiken och lämnar över sånginsatsen till en skrålande allsångspublik. Ett smart drag eftersom varenda människa inne på Klubben sjunger med i texterna i ren och skär perfektion. Som sagt, publiken kan sitt band. Jag lämnas däremot splittrad och tvingas skriva denna recension i med en bitterljuv eftersmak. Ena halvan av konserten var tafatt, andra var i absoluta världsklass. Jag önskar Anathema hade kunnat göra rätt för sig redan från början.