Huruvida Raised Fist är hardcore eller inte kan man debattera om i all oändlighet. Det finns lika många åsikter som det fanns halvt utspillda ölglas denna kväll, alltså en bra bit över hundra. Faktum är att jag bara timmarna tidigare hade en hätsk konversation med en vän och tillika hardcore-expert. Han hävdar att Luleåbandet är lika mycket hardcore som de kristna killarna i P.O.D, att de inte gjort något för scenen och att de rent spirituellt ligger miltal ifrån genren. Andra går så pass långt som att säga att de är posörer. Jag är av en annan åsikt och hävdar koncist att det är bandets attityd som länkar dem samman med scenen. Norrlänningarna själva hävdar kaxigt att de är ett av de få band som lyckats ta sig ur askorna ur en annars bortglömd och svunnen era. Vad som är rätt och fel lämnar jag till er läsare att avgöra.
Det går däremot inte att frångå att bandet har en enorm pondus live och levererar en rå hybrid av metal och allehanda subgenres. Ikväll verkar dock Raised Fist övertända på alla sina cylindrar. Det är inget fel på prestationen i sig på Tyrol men bandet lyckas med konststycket att ibland fumla till det och sjabbla bort sig. Idén att öppna med You Ignore Them All är genialiskt med tanke på låtens brutala intro men redan där verkar killarna komma bort sig. Alle Hagman (fd Rajkovic) ser lite borttappad ut; som om den stora tilltänkta explosionen slog tillbaka på honom istället för mot publiken. Därefter betar killarna av Perfectly Broken och Hertz Island Escapades fläckfritt. Just den sistnämnda kompositionen håller jag högt på 2006 års släpp Sound Of The Republic. Just i detta tillfälle känns det som att kliva in en boxningsring där jag går min fjädervikt mot en mästare i tungvikt. Snabbheten, tyngden och det fantastiska gitarrleadet knockar mig redan i första ronden. Singelsläppen och publikfavoriterna Some Of These Times och Killing It från föregångaren är klockrena och fortsätter sparka på mig som redan ligger ner, trots att gonggongen sedan länge klingat av. Lika vettskrämd och adrenalinstinn blir jag när jag försöker resa mig upp för en andra rond mot singeln Friend & Traitors från septembersläppet Veil Of Ignorance. Men där verkar jag få in mina hookar och jabbar då Raided Fist ännu en gång fumlar till det. Det låter otight och rundgången blir stundtals väl påtaglig i låten.
Vad som slog mig häromdagen då jag värmde upp inför spelningen med senaste plattan är just att Raised Fist gör sin grej bra. Det är kompetent och de lyckas ofta infria de förväntningar jag har på deras studiogivar men det blir aldrig bättre. Förstå mig rätt, jag gillar bandet starkt men det är något som gör att de inte riktigt når upp dit jag gärna velat se dem; det absoluta toppskiktet. Samma känsla får jag ikväll då jag anser att spelningen inte är i paritet med festivalbesöket på Metaltown 2007.
Det blir ändock Raised Fist som går segrandes ur denna strid. Inte på knockout som jag hade trott från första stund utan på att rent strategiskt lägga in sina bästa stötar då jag minst förväntar mig dem. Slipping Into Coma, Get This Right och Message Beneath Contempt blir de vinnande slagen.
