Det är november, det regnar och stämningen för en konsert av gothiskt kaliber borde göra susen för de som tycker att livet är ett enda rosa skimmer. Engelsmännen i Paradise Lost går på relativt punktligt; till tonerna av ett episkt och majestätiskt intro och en urläcker backdrop som är tagen från omslaget till senaste studiogiven Faith Divides Us, Death Unites Us. Spelningen inleds med The Rise Of Denial och redan här blir jag varse om ett problem som dessvärre kommer irritera mig och hålla sig spelningen igenom: nämligen det dåliga ljudet. Jag har ingen aning om vad ljudteknikern tänkte men trummorna tar helt och hållet över musiken och dränker det mesta av de övriga instrumenten och sången.

Däremot verkar publiken vara med på noterna från start och anammar sångaren Nick Holmes kommandon om att höja händerna och klappa till låtarna. Som sig bör på en hårdrocksspelning. Större klyscha får man leta efter. Under Pity The Sadness känns det som om bröskorgen min vill kollapsa under allt tryck som bastrummorna ger ifrån sig.

Det måste erkännas att jag sällar mig till skaran av konservatister som tyckte att gamla Paradise Lost var bättre även om jag finner de två senaste skivorna klart mycket intressantare än de Depeche Mode-flörtande experimenten på One Second, Host och Symbol Of Life. Jag förstår verkligen att band vill experimentera och ta ut svängarna och även om jag alltid är öppen föra nya musikaliska utsvävningar tycker jag att engelsmännens musik görs bäst på skivor som Draconian Times, In Requiem och septembersläppet Faith Divides Us, Death Unites Us. Just därför gäspar jag mig igenom ett spår som Erased. Paradise Lost hoppar friskt bland sin gedigna katalog och i I Remain driver riffen på ordentligt och sätter sig precis där de ska; i min reptilhjärna. Det kunde vara så bra om bara ljudet kunde ha blivit uppstyrt. Till publikens stora jubel bjuds det även på en gammal klassiker, tagen från 1992 Shades Of God. As I Die får de flesta att skråla och höja ölglasen medan jag lämnas rätt oberörd.

Det är få ljuspunkter denna kväll men de få som Paradise Lost faktist behagade att visa upp gjorde mig relativt belåten. Frailty känns som att bli kysst av ett ankommande godståg. Titelspåret från de två senaste plattorna är bandets i sina starkasta stunder. Både Requiem och Faith Divides Us, Death Unites Us (kolla bara in videon om du vill få gåshud) blir spelade; den sistnämnda som en extralåt. Requiem har ett sådant brutalt riff som försätter mig i någon form av aggressiv försvarsposition. Det är även här det höga trumljudet för första gången gör rätt för sig.

Det är under dessa avslutande spår jag för första gången höjer blicken och finner något större intresse i spelningen. Synd bara att det kommer så sent inpå slutet. Det vore fel att säga att jag lämnar Debaser Medis oberörd men speciellt berörd känner jag mig inte. Känslan jag var ute efter infann sig aldrig. Istället traskar jag hemmåt med ett stort 'jaha?' ekandes i huvudet.