En av musikjournalistikens allra bästa känslor är den som infinner sig efter en spelning som helt blåst bort alla fördomar, förväntningar och förutfattade meningar som kan ha funnits innan spelningen dragit igång. Dessa spelningar hamnar allt som oftast på journalisters årsbästa-listor och lyckas utnyttja något som vi alla önskat att vi också kunnat i alla möjliga olika sammanhang, nämligen en andra chans att göra ett första intryck. För undertecknad har detta halv-fenomen hänt så pass många gånger att det nästan gränsar till det löjliga; det hände med Adam Tensta och Familjen på Hultsfredsfestivalen 2008, och till lika stor grad med Robyn på Roskildefestivalen samma år.

Att det skulle hända även 2010, och så tidigt in på året dessutom, föreföll sig omöjligt under 2009 års mest recensionsintensiva period. Att det skulle vara Maskinen av alla  som slungar en slägga för att krossa fördomarna i miljoner bitar känns nästan tragikomiskt. Visst var det coolt med alla dansare under "Alla Som Inte Dansar (Är Våldtäktsmän) på P3 Guld-galan 2008, och drag-videon till "Pengar" är väldigt underhållande, men Maskinen är väl inte bra på riktigt, egentligen?

Om ni någon gång ställt er själva samma fråga är det dags för er att se Maskinen live. Tankegången innan spelningen på Debaser Medis riktade sig nämligen mot de malplacerade kärleksförklaringarna till baile funk och enerverande sydamerikansk dansmusik där kvinnor skriker monotona besvärjelser, om hur mycket bättre debuten Boys II Men hade varit om Maskinen hade fokuserat sina krafter på att framhäva sina individuella styrkor som Afasi & Filthy och Slagsmålsklubben med sina electrofixeringar och röstförvrängningar fullständigt dryper av.

Frej och Herbert må älska de latinamerikanska rytmerna, och de älskar säkert Marina Gasolina och Bonde do Rolê, men hennes och deras medverkan på Boys II Men innebär inte per automatik succé eller något som ens går att klassas som bättre än medelmåttorna. På skiva har de dessutom nästan ingen bas överhuvudtaget, som gör liveframträdandet till något som knappt hade gått att koppla till albumet om inte texterna var så typiskt Maskinen. För efter spelningen kvarstår irritationen kring just det monotona skrikandet, men allt annat är som bortblåst av Frejs rökmaskin, av publikens rabiata och överalkoholiserade mottagande och den electrobomb Maskinen låter brisera inuti Debaser Medis lokaler.

Det Maskinen gör här ikväll är ingenting annat än magnifikt. Alla veka baile funk-rytmer ersätts av maffiga electro-dunk som skakar lokalens förtäckta fönster medan publiken svettas och dansar och sjunger och crowdsurfar tillsammans med Frej som hejas på av Herbert som står på DJ-bordet och spottar rader som högtalarna knappt hinner ljuda ut. Förra årets bästa hiphop-rad ("Hela klubben bara bara bounce som en Luger-check") låter som en ordentlig hiphop-diss istället för en rolig liten grej på skivan, "Segertåget" känns inte enfaldig utan som ett kaxig framtidsvision, "Alla Som Inte Dansar (Är Våldtäktsmän)" inte fjantig utan som en rättmätig klubbdemon. Allt som kändes lite svagt, lite mer roligt än riktigt bra, är i livekostym ett bättre bevis för hiphop-konserter som stora fester än vad någon amerikansk artist lyckas komma med till Stockholm de senaste åren.

Svensk hiphops vara eller icke vara, dess och den allmänna hiphop-genrens påstådda död, är en av media och stagnerade föredettingar skapad myt som i Sverige med Maskinen och Adam Tensta i högform börjat att bli smått parodisk. I år släpper Adam Tensta sitt andra album, med material som premierades på bland annat Roskildefestivalen 2009 och lät minst sagt väldigt lovande. Tills dess får vi lyssna på "Pengar" av Maskinen, som nu inte bara kan kalla sig för förra årets bästa svenska hiphop-låt utan också det allra bästa som hänt på Debaser Medis på väldigt, väldigt länge.

Dags att börja jobba, hiphop-Sverige: ribban har precis höjts.