Jag sitter i medien center på Zurich Openair och väntar att första band kommer på scenen.

Indie-rock och elektronisk musik är de två riktningar som kommer vara störst här i Zürich på veckoslutet. På tre scener kommer de bästa av de två musik stil tillsammans och gör en oförglömlig festival atmosfär. Dessumtom uppträder många skandinaviska band här. 11 av 45 band kommer från Sverige, Danmark, Finland eller Island!

Oj, det här räknade jag inte med.

På förhand tyckte jag att idén med att Håkan Hellström skulle spela debutskivan rakt av lät rätt, jag vet inte, trist?

Jag kunde inte haft mer fel. Spelningen idag var den bästa på Way Out West: ren och skär popmagi rakt igenom. Och stämningen! Jag har aldrig varit med om en pubilk som öst så mycket kärlek över scenen. Jag kan säga hur bra det var: en tår letade sig ner för min kind under Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det gick liksom inte att värja sig. Musik handlar om det här, så är det bara.

Bäst: The XX var briljanta från första till sista stund.

Besvikelse med guldkant: The National var bra men inte i närheten av att leva upp till den enorma hajpen. Men "Fake Empire" var enorm.

Mesta fråga: Var är Eric the Vampire?

Dagens meh: Noel Gallagher ersattes av Tommy Blom från Tages.

WTF!: Korv plus dricka för 80 spänn. Javisst.

Roligast: M.I.A. ”Stoooockholm!”.

Tråkigast: Paul Weller utan någon som helst konkurrens. Kanske århundradets tråkigaste bokning. Fast ”You Do Something To Me” var ju fin.

”WOW vilken start!” utropar Expressen/GT med sedvanlig fyndighet på löpet om Way Out Wests smygstart på torsdagen. Och visst, det var säkert helt fantastiskt, för de som kom in på klubbarna och fick se något. Själv sällar jag mig till skaran som fick spendera en miserabel kväll i hällregnet och en kö som aldrig ville ta slut.

Vid Annedalskyrkan utspelades tragikomiska scener när en hundratals människor förgäves köade för att komma in i värmen och se Leksands stolthet The Tallest Man on Earth spela. Vad som såg ut att vara en ensam vakt kämpade tappert för att barrikadera ingången mot den blöta och allt mer desperata folkmassan. Det var som en scen ur en Roy Andersson-film, komplett med skruvad dialog och någon sorts sensmoral om mänsklighetens eländiga tillstånd (som jag ännu inte listat ut). Till slut kunde man bara skratta åt eländet och syndafloden som vräkte ner från himlen och bege sig hemåt utan att ha hört en ton.

Arrangörerna har säkert lyssnat på klagomålen från förra årets klubbspelningar, men det märktes inte igår. Självklart måsta men vara ute i god tid men några jag pratade med i kön hade stått där i 2,5 timmar innan de fick beskedet att de inte skulle komma in. Någon har definitiv underskattat intresset för Kristian Mattsons spröda folk.

Men det var igår, idag har festivalen dragit igång på riktigt och vädret är än så länge helt perfekt. Om Stay Out West gav en besk eftersmak så har det sköljts bort med Beach House, The National och The Soundtrack of Our Lives. Snart: M.I.A och The XX.

Allt är okej trots allt.

Det blir inga bilder på Mötley Crüe och Iron Maiden på Rockfoto.nu.

P.g.a. ett helt oresonligt fotokontrakt där Mötley bad oss att ge dem fri användning till alla fotografier i vilken utsträckning de kan tänkas vilja så valde vi att inte fotografera deras spelning. Det är ett orimligt krav för vilken fotograf som helst.

Däremot kommer vi fota Iron Maiden, men inget får publiceras på Rockfoto. Bilderna kan ni däremot se i DN på måndag och Expressen imorgon söndag!

Just som vi slagit oss ner i presscentrat igen, efter att ha gjort en snabb visit i Dalen där Danko Jones spelar för tillfället, så berättar Oskar Omne att det i diket ropades på honom.
Två flickor hade skanderat "Oskar, Oskar, får vi ta en bild med dig?

Hans kommentar på spektaklet?

"Det är bara för att jag är känd"

...well. Det här med att jobba på Rockfoto innebär att man får leva med en viss igenkänningsfaktor, knepigt nog. Putte I Parken har i sin merch en t-shirt där det står "You can't [PIP] me, I'm a rockstar", kanske vi borde trycka upp "You can't fuck me, I work at Rockfoto"?

Melissa Horn var ruskigt bra idag, osäkerheten som infekterade hennes framförande på Peace & Love var som bortblåst.

Jag var oerhört förvånad över hur stor Melissas publik ändock var, vi är mitt ute i skogen där bokare går efter devisen "jaha, hon/han/de släppte platta förra veckan, okej... då bokar vi dem om drygt ett halvår nångång..." Men framför Stora IP, där Melissa spelade, så var det redigt fullt! Deprimerade själar finns det uppenbarligen gott om, vartän i Sverige man vänder sig.

I Karlskoga, på Putte I Parken, så sjunker nivån för varje sekund som passerar.

Inte på festivalen alltså. Utan på humorn i presstältet. Facerape:ningar till höger och vänster, allmän idioti, flams och trams med kollegorna på Storsjöyran samt Photobooth-knarkande står för det mesta som vi håller oss med för tillfället.

Man kanske borde sätta en skylt utanför tältet och skriva "Varning! Dagisbarn på skolutflykt!"

N*E*R*D
skulle ha spelat på Putte I Parken imorgon, men från Östersund, där
bandet skulle ha spelat på Storsjöyran, fick vi nyss
beskedet att N*E*R*D är tvunga att ställa in sina spelningar i Sverige

"- Som tur är har vi en massa andra akter som borgar för en mäktig
avslutningsdag på PIP 2010.
Vi försöker undvika programförändringar i övrigt under lördagen.

- Vi tror på en mäktig avslutning av sommarens Putte i Parken,
sammanfattar Niclas Lagerstam.", saxat ur PIP:s pressmeddelande.

Jag och Elin sitter i varsinn säng, mittemot varandra och tröttheten lyser starkt med sin ilskna närvaro.

Huvudena hänger slappt och ångesten växer sig enorm då man kikar mot klockan och inser att den är strax efter halv fyra på morgonen. Ännu är inte allting ifrån festivaldagen avklarat så it's hard work work at rockfoto-camp. Och just i detta nu så hängde sig Elins bildredigeringsprogram, vilket innebär att hon slösat bort tid och nu måste göra om alla sina vackra bilder på Teddybears STHLM. Jag lider med henne men fnittrar lite i smyg. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, som en vis man en gång sa.

Trots zombiekänslan som finns just nu, så tänker jag på hur fin dagen har varit - upplevelsemässigt. The Sounds var, som vanligt, fantastiska, Kashmir var en magnifik överrasking som gav mig gåshud, Timo Räisänen gjorde en superb variant utav Radioheads 'Creep' och dessutom gjorde Peter Wahlbeck en bejublad show inne i staden, på en utav de scener som förlagts där.
Vädermässigt... tja, det finns inget annat att säga än att jag behövde iallafall inte duscha när vi anlände till hemmet. Tre år i rad Putte, vad sägs om att byta datum för festivalen?