Grammyutdelningen börjar om några timmar.

Taylor Swift och Beyoncé är båda nominerade i kategorierna:
Record of the Year
Album of the Year
Song of the Year

och

Best Female Pop Vocal Performance

Kanye West har en lång och spännande kväll framför sig.

I en tunnel av röda strålar står Amy Macdonald med sin akustiska gitarr. Den redan glittrande korta svarta klänningen tindrar ännu mer när hon omges av ljuset. Skotskans tre manliga kollegor i rutiga skjortor och jeans bleknar lite i mörkret strax bakom henne.

De två första låtarna finns på den kommande skivan och premiärspelas ikväll. Efteråt berättar Amy att hon är nervös, mycket nervös. För hon har aldrig spelat dem live förut. Trots nervositeten är det klockrena toner som strömmar ur den lilla kroppen. Rösten är stark och säker.

Hon ler lite när publiken efter några låtar bestämmer sig för att klappa takten. Annars händer det inte så mycket. Hon tar tre steg tillbaka. Och tre fram mot micken igen. Så mycket större utsvävningar görs inte på Berns scen denna afton. Mellan låtarna berättar hon på den bredaste, men så charmiga, skotska jag hört att hon fastnar i axelbandet på gitarren och att tyget under armen på klänningen fastnar i ärmen. Därför kan hon inte röra sig. Min teori var att det berodde på de skyhöga klackarna.

I mitten av framträdandet sjunger hon endast ackompanjerad av sin egen gitarr. Hennes röst kommer verkligen till sin rätt i det läget. På samma sätt som den gör det på ett av extranumren, även den en ballad, från den kommande skivan - No roots. Hitsen This is the life och Let's start a band sticker ut. Annars flyter flera av låtarna ihop. Men hon är en sångerska att räkna med i framtiden.

I den sista låten sjunger Amy Macdonald att hon vill vara en "rock n roll queen" och hamna "on the cover of a magazine". Jag tvivlar inte alls på den saken. Är hon inte redan en rock n roll queen så kommer hon definitivt att räknas som det 2010.

Det finns i skrivande stund två lediga platser till No distance left to run, filmen om Blur, på BioRio ikväll då jag precis bokade av mina till förmån för ett 30-årskalas. Jag var inget större fan av Blur, minns att jag såg dom på Münchenbryggeriet eller någon annan scen när 13 hade släppts och att jag gillade den icke-typiska, tror jag, Blurlåten Battle. Trailern gör ändå mitt öga lite blött, mest på grund av att de ser så himla glada ut över att få vara popstjärnor igen. Väldigt gulligt.
Platser finns kvar imorgon och även fredag och söndag nästa helg, boka.

I övrigt ser jag fram emot The Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars och funderar på huruvida det är värt att gå på Brett Anderson av nostalgiskäl eller om det är bäst att stanna hemma. Jag tänkte förbättra mina konsertbesök under våren för jag vill se mer, höra mer, ha bättre koll på musik. Samtidigt vill jag se fler bra filmer, se klart de sista avsnitten av Sopranos som jag och sambon har betat av sen i somras för att sedan börja på Mad Men-boxarna, läsa mer och samtidigt försöka hålla koll på utställningar och magasin och bla bla bla, lägg in valfritt i-landsproblem här. Hur hinner ni med allt?

A serious man är för övrigt mycket bra. Och snart kommer Lost tillbaka! Vilken kärlek.

Nu blir det ännu mindre tid över för slösurfandet då jag idag har min sista helt fria dag. Min studietid är över, på måndag börjar det efterlängtade arbetslivet då jag går tillbaka till Fotografiska på heltid. Torsdagen den 20 maj öppnar vi. Ingen dålig start på 10-talet.

Med sin kärlek till rock i allmänhet och det Zeppelin:ska sjuttiotalet i synnerhet har umeåbandet The Crystal Caravan skapat sig ett gott live-rykte.

Inte gjorde de mig eller någon annan i den månghövdade publiken besvikna när de under fyrtiofem minuter framförde en blandning av nytt och gammalt material. I takt med att spelningen fortgick blev bandet allt svettigare, intensivare och naknare(!) på scenen. Detsamma kan faktiskt sägas om publiken. Det var nämligen osannolikt, på gränsen till olidligt, varmt mot slutet av spelningen och jag tackade högre makter för att fönstret jag stod vid släppte in lite svalka från vinternatten.

Det är bortom alla tvivel att Niklas "RG" Gustafsson är en scenpersonlighet utöver det vanliga. Med sitt ogenerade och livsbejakande rock n' roll-manér som bäst liknas vid Jack Black möter Rob Zombie lyckades han få publiken i Spanska Salen att älska rockmusik lite mer än tidigare. Och nog är det väl ändå ett tecken på sann kärlek när publiken längst fram gladeligen fångar upp hans bastanta och svettiga kroppshydda i ett lika osmidigt som behjärtansvärt stage-dive.

Därmed inte sagt att bandet står och faller med sin sångare. Tvärtom, på den trånga scenen ryms sju personligheter med sin egen vilja att synas, märkas och väsnas så mycket som möjligt. Från inledande "Between the number and the spoon" till extranumret "Down under" lyckades de hålla ihop en tight, energifylld spelning så till den grad att även en på förhand trött och frusen person (som undertecknad) lämnade salen med adrenalinreserverna uppfyllda till brädden.

Alla duktiga Göteborgsfotografer, hör upp!

Alla ni som mailat mig, och alla andra, nu är det äntligen dags! Vi söker nya, duktiga konsertfotografer i Göteborg.

Ansök här!

I januari 2009 blev jag antagen som skribent på Rockfoto. Sedan dess har jag hunnit skriva 25 recensioner, 5 krönikor och 6 blogginlägg. Som den diplomatiske recensent jag är har det inte blivit några ettor eller femmor i betygssättningen, bara medelpoäng så långt ögat kan nå. Recensioner i all ära, men den artikel som jag har fått mest uppmärksamhet för var Hole i Hultsfred 1999. Det är mycket betydelsefullt när folk hör av sig och berättar om hur de blivit berörda av något man skrivit.

Fördelen med att vara medlem i Rockfoto är att man kan få åka på festivaler under anständiga förhållanden, positivt för mig som varit för gammal för festivalcamping sedan 17-årsåldern. Tyvärr har jag inte riktigt blivit en del av den stora Rockfoto-gemenskapen ännu, men där har jag mig själv att skylla.

Såna här årskrönikor blir lätt väldigt klyschiga. Musikskribenter världen över försöker presentera någon sorts allmän sanning, men egentligen är det bara "jag tycker" i olika former. Dessutom är det bara en liten skärva av musikåret som avhandlas i dessa sammanställningar, det man har hört och sett helt enkelt. Normalt har jag ambitionen att vara nyskapande, men det här är trots allt min första årssammanfattning på Rockfoto. Därmed kommer här en liten personlig musikkrönika över året 2009, helt enligt standardformulär 1A.

Skivor 2009
1. Thrice - Beggars
2. Kent - Röd
3. Them Crooked Vultures - Them Crooked Vultures
4. Muse - The Resistance
5. Sonjagon - Arches

Under året har många bra band släppt skivor - däribland U2, Mew, Arctic Monkeys, bob hund och Placebo. Dock har inget av dessa band lyckats överträffa sig själva, snarare tvärtom. Bredden finns där, men inte topparna. Årets bästa album återfinns istället inom kategorin "Özgur rekommenderar". Thrice befinner sig i en gren av amerikansk rock som brukar vara motbjudande, men deras briljanta kompositioner och kraftfulla tempoväxlingar gör att Beggars är bättre än allt annat jag hört i år. Årets mest lyssnade skiva för min del är dock The Shape of Punk to Come med Refused från 1998. Man behöver inte alltid hålla sig till det senaste inom musiken.

2010 är förväntningarna höga inför skivsläpp med Massive Attack, Sigur Ros och Logh.

Låtar 2009
1. bob hund - Grönt ljus åt alla
2. Muse - MK Ultra
3. Thrice - At The Last
4. Editors - Bricks And Mortar
5. Sonjagon - We Are Coming Over Tonight
6. Them Crooked Vultures - Mind Eraser, No Chaser
7. Cut City - Departure In Particular
8. Bat for Lashes - Daniel
9. PJ Harvey & John Parish - April
10. Massive Attack - Splitting The Atom

Comebackskivan med bob hund var ett steg tillbaka, men Grönt ljus åt alla är lysande. Med stegrande rytmer och monotona syntslingor visade bob hund att de behärskar djup och allvarlig musik. Det där sista lät som en riktig Grammis-motivering, men jag menar vad jag skriver...

Konserter 2009
1. 2009-05-04 Metallica, Globen
2. 2009-03-17 David Byrne, Cirkus
3. 2009-02-24 Bloc Party, Cirkus
4. 2009-07-04 Anna Ternheim, Arvika
5. 2009-10-24 Muse, Hovet
6. 2009-06-13 Tiger Lou, Where The Action Is, Stora skuggan
7. 2009-10-18 Massive Attack, Annexet
8. 2009-07-02 Nine Inch Nails, Arvika
9. 2009-08-14 Arctic Monkeys, Way Out West, Göteborg
10. 2009-07-04 Thåström, Arvika
11. 2009-08-14 Glasvegas, Way Out West, Göteborg
12. 2009-08-01 U2, Ullevi, Göteborg
13. 2009-06-12 Pixies, Where The Action Is, Stora skuggan
14. 2009-06-13 Hello Saferide, Where The Action Is, Stora skuggan
15. 2009-07-04 Korn, Arvika
16. 2009-11-13 Placebo, Annexet
17. 2009-08-15 Teddybears, Way Out West, Göteborg
18. 2009-01-16 Division Of Laura Lee, Debaser
19. 2009-05-02 bob hund, Cirkus
20. 2009-08-22 Coldplay, Stadion

Jo, förstaplatsen är lite tråkig...men Metallica är Metallica. Framför allt var inramningen speciell då konserten 4:e maj var som en stor revansch efter den inställda spelningens antiklimax. Det sprängfyllda konsertåret 2009 bjöd på flera stora stunder. David Byrne fick alla att känna som att de var med i Stop Making Sense på ett dansande Cirkus. Bloc Party bjöd på glimrande spelteknik på samma arena, åtminstone fram tills sångaren Kele Okereke började tramsa runt i publiken. Anna Ternheims soliga leende lyste upp ett redan soldränkt Arvika. Muse lyfte på pelare ur scengolvet och bjöd därmed på årets mest spektakulära konsertintro. Det finns mycket att nämna, hann trots allt med att se ungefär 100 band under året...

2010 hoppas vi på Radiohead (det är nästan 7 år sedan de var här senast), PJ Harvey (utan John Parish), Björk (också 7 år sedan), samt ett återförenat Fireside.

Det var allt för mig i år. Nu ska jag gå och se The Story of Bon Jovi på Star Channel.

Jahapp, det är väl hög tid för listor,

men eftersom jag precis läst Bourdieu och han, sin vana trogen, uttryckte ett välformulerat hat mot listor tänkte jag 'fuck it, det blir ingen lista i år'. Jag vill inte bli hemsökt av en arg, liten fransos vare sig nu eller i framtiden och 2000-talet producerade faktiskt en låt som förtjänar mer uppmärksamhet än andra, så det är lika bra att hålla sig till den - Art Bruts Formed A Band.

Jag blev introducerad för Art Brut av ett gäng lilahåriga människor i djurmönstrade kläder som Lillan och jag träffade på ett sunkigt café i Soho, London där vi bodde en sommar i ett försök att bringa till liv Marianne Faithfulls heroinindränkta tid på samma plats några årtionden tidigare. Vårt boende var ett skräckställe till vandrarhem (som häromveckan rekommenderades i Sthlm City av en reporter som med största sannolikhet aldrig satt sin fot där) och vi upptäckte snart att det var bäst att hålla sig ur vägen eftersom våra grannar var bland andra en irländsk pirat och ett gäng tonårspojkar som gillade att piska varandra med våta handdukar i korridorerna. Hela verksamheten övervakades av en småväxt receptionist med en affektion för öppet porrsurfande. Det visade sig, helt enkelt, att man var tvungen att vara heroinberoende på riktigt för att kunna leva under sådana omständigheter. Hursom, väl ståendes framför Art Brut, med det lilahåriga leopardmönstrade gänget vid min sida, var jag lätt osäker på vad som väntade, men när de spelade Formed A Band var förälskelsen ett faktum. Eddie Argos visade sig vara en ohyggligt kvick låtskrivare och frontfigur, och om man, som han, dessutom ställer sig så oberörd till rockmyten om vad och hur en musiker ska vara, se ut och bete sig har man gjort sig förtjänt av evig beundran och respekt.

För att leva i en tid då den en gång så revolutionerande rockmusiken kondenserats till den svarta skinnjackan din lokala modebloggare rekommenderat kan vara deprimerande nog. Men att därtill behöva handskas med att I Gotta Feeling är Grammynominerad (och det inte i "Bästa överproducerade och så poänglöst tomma låt att den praktiskt taget ekar var gång den spelas"-kategorin) och att musik blivit så kulturellt irrelevant att det mesta den kan mobilisera till är poänglösa och enfaldiga regelbrott, innan spelningssvetten torkas av och alla går vidare med sina liv, får ju en att undra vad man gjorde för fel i sitt förra liv.

Formed A Band släpptes 2004 och fick så klart knappt en syl i vädret bland Ushers Yeah! och Black Eyed Peas Shut up! (ja, det fanns en tid när t.o.m. B.E.P. var talföra nog att få ihop en sammanhängande låttext). Textraden om att inte handla skivor på supermarkets (tänk Åhléns, Statoil) för att där bara säljs topplistealbum och Art Brut precis har startat sin karriär ändrades snart till att handla om att få en listplacering i ett främmande land. Men de ingav då och inger fortfarande hopp om att det finns folk som kan göra musik som är rolig och intelligent istället för självcentrerad, överproducerad och personlighetsbefriad.

Formed A Band är underhållande ärlig och fyndig. Den handlar om den uppriktiga tron folk som startar band har på att kunna lämna ett avtryck i världen lika mycket som den handlar om att få spela på Top of the Pops. Den handlar inte om att ikväll kommer vara en bra kväll.

& Gott Nytt År!

Jag hade tänkt att göra ett traditionellt 2009-inlägg men jag insåg snabbt att det inte blir några listor. Vi kan säga att Phoenix gjorde några fina låtar, Lady Gaga vann mitt hjärta på gröna lund och att Primavera Sound var/är bästa festivalen. På hemmaplan är Way Out West bäst i väntan på nästa års återtåg av Accelerator, trots att jag ogillar Göteborg å det grövsta.

Men hur hade jag då tänkt istället? Jo jag riktar in mig på årets låt. Och då är det inte så att jag tänker i banorna det jag personligen tyckte var bäst, utan den låt som färgat mitt år mest. Det är ingen dålig låt, tack och lov. Trots att glansdagarna är över och de nyare skivorna inte alls håller samma klass så kommer det ibland några riktigt grymma låtar från Jay-Z och Empire State Of Mind är inget undantag.

Jag flyttade lämpligt nog till Brooklyn, New York i slutet på september då denna låt bubblade upp till ytan på allvar. Under hela min period i USA så följde denna låt mig var jag än gick. Passerade en bil med musik på högsta volym så var det denna låt som spelades, det kunde röra sig om 4-5 bilar per dag. Satte jag mig i tunnelbanan satt alltid någon och lyssnade på musik högt på sin mp3-spelare och vad hörde man inte om Empire State Of Mind. Till och med när man satt i sin lägenhet kunde man höra ljudet av låten ute på gatorna, den spelades i alla butiker, på alla radiostationer. Den var överallt, den gick inte att smita ifrån. Det märktes att alla älskar sin stad och att Empire State Of Mind verkligen ÄR New York, New York för 2000-talet. Mäktigheten att se alla typer av klassklyftor uppskatta denna dänga av enorma mått från upper west side till brooklyn är för mig omöjlig att förklara. Känslan av att lyssna på låten och att ha det han rappar om runt omkring sig.  Det hela togs givetvis till en högre nivå när Jay-Z och Alicia Keys spelade låten i en av finalmatcherna i baseball mellan yankees och phillies på hemmaplan uppe i the bronx. Jag såg det på tv och skriken och leendena från läktarna var euforiska. Alicia såg märkbart tagen ut av den enorma responsen och kommentatoren sa något i stil med att "man it can't be fun to be playing for philly tonight".

Och den första låt jag hörde på vägen hem från Arlanda på radio var Empire State Of Mind.

För mig kommer jag alltid förknippa världens bästa stad och 2009 med denna låt.

No place in the world that can compare.

Fy fan vad jag älskar NYC.

With no further ado. I give to you.. Årets låt!

Trumvirvel! Ridå! Strålkastare...

Motiveringen lyder: Denna låt fick mig ur sängen under Kalmars kalla
vintermornar och kunde få vem som helst att dansa med kutrygg, sänkt
huvud och knäppande fingrar. Vi mediestuderande sketungar fluktade på
videon och tjöt förtjust. 2009 års låt är:

Fel del av gården- Movits.

Hepp!

Jag skall även bjussa på en lista av artister jag börjat
(eller på nytt har börjat) att lyssna på under året och varmt
rekomenderar. Deportees, Olle Ljungström, Detektivbyrån, Nordpolen,
Nouvelle Vague. Mer dramatiskt än så presenterar jag dem inte. Alla har
släppt nya skivor under året som finns på spotify, men kika mest gärna
på de gamla plattorna:) Lalala.

Då var musikdelen i detta inlägg avklarad. Nu skall jag prata om mig
själv. Jag har nämligen den senaste tiden reflekterat över hur mycket
mitt liv har förändrats under året.

För ett år sen bodde jag i lilla staden Kalmar, jag letade
praktik och skrev C-uppsats. Jag jobbade extra som spinningledare och
konståkningstränare. Jag suktade avundsjukt efter en (digital)
systemkamera och sparade omsorgsfullt mina studentpengar för att ha råd
med en. Jag bodde mycket kompakt, och väldigt nära mina vänner som jag
umgicks med varje dag. Helgerna var späckade av aktiviteter i Kalmar
eller utflykter till andra svenska städer för påhälsande af vänner.

Idag... bor jag i Göteborg. Jag jobbar bland annat på ett
produktionsbolag, fotar för Rockfoto (obviously) och har startat en
enskild firma. Jag har gjort en comeback på isen, tränar 4-5 dagar i
veckan och satsar på VM. Min sparburk har bytts mot en kär Nikon och
Mac. Jag bor rymligare, men vännerna har spridits över Sverige och
världen så långt bort att man knappast hinner ses. Helgerna utnyttjas
således till att sova ikapp eller jobba ikapp och träna. Och nu kickar
tävlingssäsongen igång också...

Jag förklarar härmed mig själv som ett bevis på att ett år
innehåller många vägförgreningar och att de har betydelse för hur livet
formas. Nästa år kanske resulterar i att jag jobbar som moss-plockare i
skåne! Who knows? Inte dumt!

 Hepp!

Då var det dags att summera 2009.

Året blev inte alls som jag trodde att det skulle bli, men det blev rätt bra ändå. Jag spenderade sommaren på festivalturné (som jag fortfarande återhämtar mig från) med sköna människor på Rockfoto. Därför blir en del om årets festivaler i det här inlägget. Det är faktiskt svårt när man väl sätter sig och ska försöka summera allt. Här kommer det i alla fall.

Årets bästa album
Beyoncé - I Am...Sasha Fierce (eller den kanske kom förra året?)
Lady Gaga - The Fame Monster
Anthony & The Johnsons - The Crying Light
Salem Al Fakir - Astronaut
Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix
Regina Spektor - Far

Röyksopp - Junior
Miike Snow - Miike Snow
Name The Pet - Name The Pet

Årets bästa låtar
Halo - Beyoncé

Single Ladies - Beyoncé
Paparazzi - Lady Gaga
The Girl And The Robot - Röyksopp
Roxy - Salem Al Fakir
In For The Kill - La Roux
Get On The Bus - Name The Pet

Årets bästa spelningar
Madonna på Ullevi

The Sounds på Peace & Love
Röyksopp på Arvika

Alice Cooper på Bombardier Arena

Besökta festivaler
Fairfest
Where The Action Is
Peace & Love
Arvika
Hultsfred

Putte i Parken

Årets bästa festival
Peace & Love! Alla var där!

Årets festivalboende
Tjärna Ängar i Borlänge. Ghetto fab!

Årets "att tänka på till nästa år"
Ta med varma kläder när du ska på festival. (Borde jag ha lärt mig efter ett decennium av festivalande, men icke.)

Årets spexigaste
På Putte i Parken när jag och Sandra kom till festivalens största scen där Joe Gideon & The Sharks spelning skulle börja om några minuter och det bara var vi och tre säkerhetsfunkisar där. Bandet spelade ändå.


Årets festivalmat
Pelles Pasta på Hultsfred blev en favorit.
OCH första dagen på Putte i Parken där vi pga strul fick äta av artistbuffén som plåster på såren.


Årets webb
Har blivit en del bloggande så jag får säga min egen blogg.

Årets inköp
iPhone. Hur klarade jag mig innan?

Årets TV
Har knappt kollat på tv men däremot plöjt alla avsnitt av Rederiet på Youtube. Det ni!

Årets nyhet
Michael Jacksons död. Jag satt i pressrummet på Peace & Love när jag fick veta.

Årets bästa
Festivalsommaren!

Årets sämsta
LÅGKONJUNKTUREN!

Antal fotade spelningar
103 st som ligger på Rockfoto, men det har blivit några fler.

Årets mest fotade band
Florence Valentin, 3 gånger
The Sounds, 3 gånger
Lars Winnerbäck, 3 gånger

Några konsertbilder från året

Anna Ternheim @ Västerås konserthus

Thåström @ Bombardier Arena, Västerås

Florence Valentine @ Where The Action Is

A Camp @ Peace & Love

Lars Winnerbäck @ Peace & Love

The Sounds @ Peace & Love

Alice in Videoland @ Peace & Love

Florence Valentin @ Arvika

Peter Bjorn and John @ Hultsfred

Hello Saferide @ Hultsfred

Slagsmålsklubben @ Hultsfred

Sonic Syndicate @ Putte i Parken

Name The Pet @ Culturen, Västerås

Alice Cooper @ Bombardier Arena, Västerås

Årets upptäckt
Att nästan alla bilder här ovan är fotade från artistens/bandens vänstra sida. Note to self: Mer variation i nästa års inlägg!

2010
Med tanke på att 2009 inte alls blev som jag hade tänkt mig så kanske jag ska vara lite försiktig men jag hoppas och tror att det kommer att bli ett fint år!

God jul och gott nytt år på er!