Förra gången det släpptes AC/DC biljetter kom jag inte ens in på Ticnet. Den här gången fick jag i alla fall ett förslag på sitt platser.

Men det känns ändå som att AC/DC hånar mig.

Efter att ha köat i en-och-en-halv timme i morse kom jag äntligen in på Ticnet och fick ange hur många biljetter jag ville ha.

Val: 4 st biljetter, bästa tillgängliga.
Svar: Du kan få fyra stycken platser på fyra olika sektioner, varav tre har skymd sikt.
Svar tillbaka: Tack, men nej tack.

Hur kul hade det varit att gå på testostironrock på Ullevi med tre polare och sitta 200 meter i från varandra.

Blir ju inte riktigt samma sak om man får sms:a fram och tillbaka till varandra.

Känns som att AC/DC hånar mig för hela min gymnasietid, då jag hånade Skogis för att han gillade dom.

Jaha. Here we go again...

AC/DC släpper biljetter och allt jag ser är:



Varför känns det här som en dålig repris på en lördagsmorgon för några månader sen?

Ibland ligger verkligheten faktiskt lite väl nära fantasin.

För typ en kvart sen tänkta jag skriva ett blogginlägg om att jag aldrigt riktigt förlåtit mig själv för att jag bommade chansen att se Stone Roses live.

Men i stället började jag slögoogla lite.

...och plötsligt såg jag det här på Aftonbladet.

Nu kan jag ju eventuellt ta och döda en av mina gymnasiedemoner genom att äntligen få se bandet.

Ska jag avslöja en hemlis - jag går och bär på en ganska tung fetish

Jag har kommit på att jag är sjukt hookad på specialtecknet för nummer.

Ni vet den här: #

Vet inte riktigt vad det är som är så läckert med #.

Men hade det varit fysiskt möjligt hade jag lätt velat ligga med # morgon/middag/kväll i resten av mitt liv.

Så där - tio dagar senare var det dags för bloggcomeback.

...och jag har inget vettigt att skriva.

Sen senast har jag:
- Fuckat min dygnsrytm.
- Låtit min krismage klara sig över 50 timmar utan toapapper (shit vad kreativ jag blev framåt slutet)
- Vägrat svara i telefon.
- Inte spelat en enda sekund tv-spel (typisch)
- Ätit pancakes vid minst fyra tillfällen
- Varit på kurs med Kurt
- Fått uppleva min iPods officiellt första hängning
- Vunnit titeln Sexy Motherfucker i biljard
- Förlorat titeln Kontorets Slampa i biljard
- Haft konstant ångest

Så. Det var updaten.

Dags att börja blogga på allvar.

Apropå Emerentias inlägg om Grammis så har jag gjort min plikt.

Jag röstade på Joel Alme i alla kategorier - förutom årets dansband/schlager (Markus Krunegård) och årets hårdrock (Hello Saferide).

Jag anmälde ju min kollega Praktikant-Robban till Du är vad du äter för nån vecka sen.

Tyvärr har jag inte fått nåt svar - dom vill tydligen inte ha Robban.

Men jag tror inte dom insett hur allvarligt det här är...

Robbans frukost:

Mmm... microschnitzel från Dafgårds.

Robbans lunch:

Två micropizzor - gott.

Robbans polare:


Jorå, så ser Praktikant-Robbans tisdag ut. For real.

Kom inte och säg att jag var taskig när jag anmälde honom till Du är vad du äter.

Jag vet fan inte om det där känns okej.

Vill du bli lika tuff som jag är? Vilken tur att du kan vinna ett par solglasögon då.

Min kära vän Malin på Warner hade den goda smaken att ge mig två par Metronomy-solglasögon.

Så då kan jag ju tävla ut ett par.

Kommer på posten till den som skriver den tuffaste kommentaren här nedan.

I dag dök Säkerhets-Uffe upp på den småländska festivalfabriken i sin favvotröja.

Dagens klädval innebär antingen att...

...Uffe har missuppfattat vilken festival han jobbar för.
...vi har blivit uppköpta övernatten.
...vi har snott Way Out Wests grafiska profil rakt av inför nästa år.