Jag var på Debaser i Malmö och såg Lucksmiths göra vad som med allra största sannolikhet är deras sista Malmöspelning någonsin. De har dumt nog bestämt sig för att lägga ner, men det var en värdig avslutning. Det var så mycket folk på Deb, troligtvis till stor del tack vare deras populära uteservering, att jag hörde att det varit omöjligt att komma in om man inte var där före elva.

Jag stod rätt långt fram, bredvid några hardcorefans som kunde varenda låttext. Det kunde inte jag, men jag blev alldeles lycklig av att de var så glada och av att konserten var så bra. Bandet snackade nästan mer med varandra än med publiken och det var lite som att vara på teater mellan låtarna. Hellre det än ett inrepeterat ospontant mellansnack som bara låter stelt.

En av de saker jag gillar bäst med bandet, bortsett från deras musik, är att det är trummisen som sjunger, eller kanske sångaren som spelar trummor. Jag har blivit mer fascinerad av trummisar på senare tid, någon gång mellan att jag läste om undersökningen som visade att folk med bra taktkänsla är smartare och att jag träffade flera skittrevliga trummisar. Dessutom står denna upp när han spelar. Det är kewlt.