Jag har börjat göra saker jag inte brukar. Mitt knep för att inte hamna i tristessen, att inte tröttna på det jag vanligtvis tycker är kul. Det jag brukar göra är: gå på klubb, popkonserter, restauranger, barer och hipstermingel. Det jag har börjat göra: gå på konstvernissager, teater, föreläsningar, kulturevenemang, museum (alltså allt det som jag brukade göra när jag var liten och mina föräldrar släpade runt mig och mina bröder på allt som var finkultur, men som jag då inte hade vett att uppskatta, snart kommer operan också).

Som ett led i mitt utforskande av nya subkulturer gick jag igår på konsert med Jay Reatard på Babel i Malmö. Någon sa att genren var pukrock, men jag skulle hellre säga hårdrock/vrålrock/skränrock, men jag kan ha fel. Publiken bestod av mig, mitt sällskap samt övervägande svartklädda män från 30 år och uppåt, några yngre tjejer fanns också, även de i svarta kläder. Jag hade turkos klänning.

Bortsett från att jag var helt fel person på helt fel plats så var det en ganska fascinerande upplevelse, även om jag inte kommer att göra om det. Jay Reatard himself visade i princip aldrig sitt ansikte under hela spelningen, han headbangade med sin krulliga lugg tills svetten droppade på golvet och där det inte redan var blött, spottade han (stackars städaren). Jag tror han ville vara tuff. Han hade även en tatuering på högra armen och ett blommigt tantlinne.

Det var bäst när de (Jay, trummis, basist med The Cure-tisha) sansade sig lite och minskade på stöket, jag tror de hade varit grymma akustiskt. Och ändå kredd att de vägrade extranummer, när det är slut så är det slut. Punkt.