Det är så förutsägbart. Vilken konsert du än går på så finns den där, människan som tvunget ska stå längst fram och dansa utmärkande och stjäla utrymme och fokus. Som tror sig tillföra något till upplevelsen för publiken, men som bara irriterar.

Den här gången var det en amerikansk tjej som dansade extravagant balett med slängiga armar och yviga benrörelser. Jag bara väntade på att någon skulle få en fot i ansiktet. Tillsist var det en i publiken som tröttnade och sparkade till henne lite lätt på det benet hon hade i marken, då lugnade hon sig lite.

Det var trippelbandskväll på Debaser i Malmö. Eller, egentligen var det samma band i olika konstellationer som var både dubbelförband och huvudband. Allt var instrumentalt, men under ena förbandet hade de inspelade samtal med olika grannar, vilka tonsattes live. Ett fantastiskt koncept.

Jag är egentligen en sucker för röster, det är ett av mina tyngst vägande kvalitetskrav på artister jag lyssnar på, att sångaren har en röst jag älskar. Därför kräver jag mer av ett instrumentellt band, där kan musikerna inte fuska, inte gömma sig bakom en vacker sång. Varje instrument blir tydligt och får ta plats, varje fel märks extra tydligt.

Men jag blev positivt överraskad av Do Make Say Think. I synnerhet som ljusteknikern jobbade i sådant samspel med musiken, fick det att bli oväder med blixtar och åska, fick det att bli skymning och gryning. Låtarna är långa, men variationsrika, detta är postrockens svar på en symfoniorkester, på klassisk musik, genomtänkt och välkomponerat. Nyanserat och uppfyllande.

Det kräver en del av lyssnaren, men hittar man rätt mentala tillstånd, sugs man in i musiken och kan stanna där länge. Och det man går miste om visuellt på grund av ganska trista scenkläder och avsaknad av naturlig frontperson, får man igen tack vara instrumenthantering och extremt snygga gitarrer och basar, pimpade med bonussträngar och färgade med silver. Den här instrumentuppsättningen är icke lättransporterad.

En sak som dock slog mig är att postrock är en väldigt manlig genre. Eller som en kompis sa: "här är bara killar och flickvänner".