Jag har köpt en skrivare åt jens men resultatet är inte riktigt så som man kan önska.. finns det något sätt att kalibrera den på? det är en epson R1800

Jag är väldigt upprörd över hur många av fotograferna uppträdde under kvällens Grammisgala. Det var det värsta jag varit med om faktiskt. Det började redan under vimmelfotograferingen, man kunde redan då urskilja två kategorier, ett: de yngre fotograferna, oftast lite mer moderiktigt klädda, inga fotovästar eller donkeybälten vad jag såg, har en bra attityd och respekt inför det som de gör, självklart finns det undantag men i allmänhet. Sedan, kategori nummer två: Gubbfotograferna, man kan egentligen vara gubbfotograf även om man är 20 men min bild är ändå att de är mest äldre som är gubbfotografer, de är självklart iklädda sin "fotograf-utstyrsel" trots vi är på Grammisgalan och inbjudan säger kavaj. Det är fotovästar, ryggsäckar, bälten, mycket jeansskjortor och allmänt trista kläder i jämförelse med den yngre generationens fotografer, gärna ett tält till jacka också. Man ser direkt att det är en fotograf, inte för att klädseln har så mycket att göra med det egentligen, det är mest beteendet som säger om du är en gubbfotograf eller inte men oftast kommer klädseln på köpet, det ingår liksom i kitet. De beter sig som en flock hundar som slåss om sista benet och kör med fula knep och saker som "skriker högst vinner" de är allmänt jobbiga, visar ingen respekt och använder gärna metoder som att knuffas och sträcka upp handen i luften och skrika åt artisen "här! här! i min kamera, kolla hit!" upprepade gånger så de som står bredvid blir döva. Men ok jag fotar inte vimmel så ofta så jag tänkte det kanske är såhär det går till, låt gå då men jag kommer inte köra på deras metoder. Jag tycker ett trevligt leende och hej, går det bra att jag tar en bild på dig funkar bättre.

Sedan kom vi ned till fotodiket.. Eller inhägnaden som var vid sidan om scenen, fel sida av prisutdelningen på scenen så javisst det var ganska långt bort men om jag har ett 75-300 mm 4-5,6 och fixar att fota med det så borde alla de där som hade 300 mm 2,8 och enbensstativ inte ha några problem att kunna fotografera heller. Självklart klagades det högt om hur dåligt placerade vi var men det som verkligen fick mig att tappa hakan var deras beteende en bit in på galan. Det finns en kille, Henke som är någon slags ansvarig för många tv-sända galor, han fungerar som någon spindel i nätet som hjälper programledare att titta in i rätt kamera och håller koll på att allt flyter på i tid och övervakar det hela osv. Grammisgalan är en tv-sänd gala vilket förklarar varför vi fick stå lite längre bort, för att inte vara i vägen. Henke rörde sig hela tiden runt borden, framför scen och där han behövde vara för att se till att hela galan flöt på och att tv-sändningen fungerade som den skulle. Om han för bara någon sekund råkade stå i gubbfotografernas synvinkel började de skriva och svära, saker som "TV-mannen flytta på dig för fan!" och "Du är ivägen TV-mannen, vad håller du på med? gå bort!" och diverse andra otrevligheter. Herregud vad är det för fel på dem? Vad är problemet? om han är lite i vägen i några sekunder, försök prova en annan vinkel, eller vänta en liten stund, han cirkulerade hela tiden liksom och hans ansvar är så mycket större och viktigare än att en fotograf inte kan fota under några sekunder.

Det fanns bord där artister, skivbolag och annat branschfolk satt och åt och avnjöt galan framför scenen. Så fort någon reste sig upp och skulle gå på toaletten eller liknande hördes klagan. Det gick till och med så långt att när In Flames bad publiken resa sig upp i sitt tacktal och de ställde sig upp för att applådera så var det en av gubbfotograferna som kastade något på de som stod närmast oss och sedam skrek åt dem att sätta sig ned. Jag förstår inte vad som gått fel med dessa personer, var någonstans missade de att lära sig vad respekt är? eller normalt uppförande? Jag förstår om fotografer får dåligt rykte, hade jag varit arrangör hade jag aldrig släppt in de som betedde sig såhär igen. hade jag varit bildredaktör för den tidning de arbetade på hade jag aldrig gått med på att låta dem få gå på uppdrag på allmän plats eller andra arrangemang eftersom hur de beter sig reflekteras tillbaks på den tidning de arbetar för. Det är pinsamt, skrämmande och jag förstår inte. Om man har synpunkter eller känner att något är ett problem då kan man antingen be någon snällt eller prata med någon för att lösa problemet inte bete sig som de gjorde ikväll. Skandal!!

Annars tycker jag det var en väldigt trevlig tillställning. Jag hade mycket trevligt och om det inte var för att jag är sjukt trött skulle jag berätta mer. Jag får göra det vid ett annat tillfälle, kände bara att det var viktigt att få dela med mig av det jag upplevde för att få er som håller på såhär att inse att ni kanske borde ändra er attityd. Jag hoppas verkligen att ni som tar åt er av det här eller var en av de som bidrog till att förstöra kvällen för många personer blir upprörda när ni läser det här, för det bevisar att jag har rätt och jag vet att ni inte kommer att acceptera det och ni kommer förmodligen tycka att jag är uppkäftig och ni kommer säkert tänka "vem tror hon att hon är?" och då kan jag bara säga: Jag är någon som tror på ödmjukhet och respekt mot andra personer och att det alltid är det som vinner i längden. Godnatt!

Just nu är vi ett gäng på mitt kontor och håller på och fixar inför en skivomslagsfotografering. Tjejen som ska fotas heter Ninsun och håller på att bli supersnygg i håret. Jag har fått make-up inför kvällens grammisgala och snart ska killen fixa mitt hår. Känns lyxigt. Någor som inte var så lyxigt igår var Jarvis på Berns. Visst spelningen var jättebra men jag hade världens sämsta plats att fota ifrån och världens längsta scanpix-fotograf framför mig.. Jag är inte alls nöjd med mina bilder och det är jobbigt jag som hade peppat så mycket inför spelningen.

Annars är min synk-sladd sönder så jag har fått buda över en ny från Yfo. Jag har tusen saker att fixa inför ikväll men kommer inte hinna alls känns det som. Som tur är kommer min praktikant hit snart, tack och lov!

Jag ska försöka sammanfatta min vecka med hjälp utav några bilder och lite text!


Det hela började med att jag och min vän Linnea satte oss på ett tåg till Malmö en tidig söndagsmorgon.


När vi väl kom fram typ en och en halv timme för sent så åt vi Falafel och fick en guidad tur utav Jesper Berg. Han visade oss staden och världens fulaste hus.


Nästa dag tog vi oss vidare till Köpenhamn för att peppa inför spelningen. Det var sjukt kallt och vi upptäckte att den absolut godaste chailatten fanns där.


Under spelningen träffade vi två danska killar som hette Aske och Djarn, dom var sjukt trevliga.


Efterspelningen väntade vi lite utanför entren, men på något väldigt mystiskt sätt råkade vi komma in genom dörren på bilden och helt plötsligt var vi backstage, bandet var som alla tidningar skrev "trevligaste och snällaste bandet i världen". Det kom en vakt och frågade om vi skulle vara där och då svarade Romeo "Ja, klart dom ska vara här".


Romeo, Jag, Djarn, Michele, Linnea, Angela och en kille som spelade synth i förbandet. Sean fattas på bilden för att han var och spelade tv-spel och Aske för att han tog bilden.


Vi drog oss hemmåt och spelningarna i Malmö, Göteborg, Uppsala, Oslo och Stockholm var utsålda.


Men på något väldigt konstigt sätt lyckades jag komma in på spelningen på Berns, så det blev The Magic Numbers x2 för mig på 5 dagar. Bilden är tagen med en kompaktkamera. Föresten spelningarna var sjukt bra!

fick i uppdrag att göra veckans omslag, voila!
omslagsbilden är tagen hösten 2005 utanför Lund.

dagens bästa: Juvelen - Hanna

Kommer just hem från min första spelning för rockfoto. Vem trodde att den skulle sluta i tragedi.

Femton minuter in i Mando Diaos spelning händer något. En annan fotograf knuffar till mig på axeln och jag vänder mig om. Mitt i publikhavet är det tomt. Min första tanke är att någon svimmat och folk har bildat en ring runt, men så är inte fallet. Bandet slutar spela och en arrangör kommer upp på scenen och ber alla lämna lokalen, långsamt och försiktigt längst efter väggarna. Jag vet fortfarande inte vad som har hänt, men när hopen luckras upp ser jag det fasansfulla. En bjälke som håller upp golvet har gett vika och en sektion på 5 gånger 3 meter av golvet har rasat ner till din underliggande våningen. Folket som stod där rasade alltså ner cirka två meter och landade i en hög på varandra.

Jag går ut omedelbart längst väggen och hör samtidigt hur de andra bjälkarna knakar av tyngden. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt ifall ytterligare en bjälke rasat och ytterligare en sektion av golvet rasat ner på folket där nere. Jag tar mig ut ur konsertlokalen till lobbyn där jag bara kan sitta och betrakta kaoset som råder. Folk skriker, gråter och är alldels panikslagna. Det berättas om folk som är helt blodiga i ansiktet och om brutna armar och ben. En ung kvinna som satt nära berättar:
"Jag landade överst i högen. Jag trampade på någons huvud, men jag ville bara bort. Jag var rädd att de andra plattorna skulle rasa." Sedan brister hon ut i gråt. Utanför samlas poliser, ambulanser och brandbilar. Varje gång en ambulans anländer blir man räddare och räddare att någon ska ha skadat sig riktigt allvarligt.

På text-tv skrivs det att 5 personer skadat sig allvarligt och ett 10-tal skadats lindrigare. Tur i oturen att inte fler skadades, men det får en att tänka på säkerheten på konserter.

Göteborg International Film Festival startade igår (läs: fredag. Nu är det lördag natt). Jag hade först inga tankar på att se någon film tills jag förstod att det även finns en hel del av mer dokumentär sort. Pang på rödbetan, nu ska jag se fem stycken nästa vecka:

D.O.A.P. (Death Of A President), en "fejkdokumentär" där George Bush mördas i oktober 2007 och en man av arabiskt ursprung blir oskyldigt dömd. Handlar enligt festivalprogrammets text mycket om media och jag antar att den här blandningen av dokumentär och science fiction inte ligger så långt från verkligheten
Il Capitano, spelfilm om Åmselemorden 1988
The Battle Of Chernobyl, dokumentär om kärnkraftshaveriet, vad som hände då och efteråt (och, skulle jag tro, vad som fortfarande händer)
Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus, spelfilm med Nicole Kidman om en av efterkrigstidens mest kända fotografer som begick självmord 1971
I Only Wanted To Live, dokumentär om förintelsen i form av nio italienska judars berättelser om deportationen från Italien till Auschwitz

Ett par andra filmer som jag tycker verkar intressanta är The Art of Crying, dokumentären Love Story om 60-talsbandet Love som tyvärr är utsåld på tisdag, och den iranska filmen Nocturnal som enligt beskrivningen ska ha en stark bildmedvetenhet. Det finns säkert mycket annat som också är bra, men man kan inte se allt.

En annan och väldigt rolig sak som jag äntligen har tagit tag i är genomgången av min morfars negativpärm, en röd bok med väldigt noga numrerade fickor och ett index över platser och motiv. Bilderna är från 1940-talet och tidigt 50-tal och är tagna över hela Sverige, framför allt i Västerbotten och Umeå där han kom ifrån men även Piteå, Uppsala, Köpenhamn, Skåne, Gotland, Borås, Rättvik, Härjedalen med mera. För mig är det här en ren guldgruva, inte bara för att det är min morfar och hans bilder av min mamma, min morfars mor, morfars far och till och med min morfars mormor, utan även för att jag har studerat fotografiets historia ganska länge nu. Morfar dog 1986 så jag lärde aldrig känna honom, men han skulle nog ha gillat det här. 

Sammanlagt är det 578 bilder som jag sitter och scannar in en efter en och förhoppningsvis kommer det bli något av det här så småningom, det är alldeles för bra för att bara ligga orört.


Här, i mitten iklädd basker, är min morfar.

Tänkte bara avlägga en kort rapport från fredagens aktiviteter. Har varit i Köpenhamn och upplevt en helt underbar Imogen Heap på Lille Vega. Jag gick dit med i princip inga förväntningar alls, har lyssnat en del på senaste skivan och den är bra, men inget exceptionellt. Men på scen växer Imogen Heap och blir något helt annat. Hon känns så himla lugn och fin på den rigoröst dekorerade scenen som har en plexiglasflygel som huvudattraktion. Flygel är fylld med ljusslingor och vackra blommor. Hela scenen känns som ett mysigt överdekorerat vardagsrum med korsetter hängandes lite här och var, väldigt tjusigt måste jag säga.

Den danska (och till stor del också svenska) publiken var oerhört taggad när den skönsjungande engelskan intog scenen. Hennes ljusa röst är det som får det hela att lyfta till en annan nivå. Hon sjunger så rent och klart, samtidigt som hon helt själv sköter en hel uppsättning elektroniska musikhjälpmedel (som hon förövrigt berättade ganska ingående om för hela publiken).

Avslutningen när hon låter publiken skicka fram batterier från mixerplats till hennes synthgitarr är ju lysande och talande för hela spelningen. Hon höll en ständig dialog med publiken och verkligen bjöd in alla i lokalen att delta. "Hide and Seek" som första extranummer får mig att nästan börjar gråta, så vackert är det. (bilder dyker upp på söndag när jag är hemma och kan redigera dem fint)

Kvällen avslutades på Oh, Baby - I like it raw! som hade säsongspremiär efter ha utsetts till årets klubb 2006 av nöjesguiden malmö/lund.

Mycket trevlig kväll, de andra i mitt sällskap drog vidare till Crush för de hade öppet till klockan fem, själv ska jag sova för jag har varit vaken sen klockan fem imorse.

dagens låt: Imogen Heap - Hide & Seek

Jag hade ett fotojobb på gång som jag tillslut tackade nej till i brist på erfarenhet gällande sådan fotografering. Det gäller bilder som är super-retuscherade. De ska lansera en ny sångerska, presentera henne för skivbolag i USA och ville ha hollywoodbilder/överretuscherade och glamourösa. Dessutom var tjejen i svenska mått mätt ganska smal med i Amerikanska mått ansågs hon inte tillräckligt smal vilket innebar att jag skulle behöva retuschera henne smalare. Något sådant har jag har gjort tidigare.. Jag testplåtade en tjej för att se om jag ens var i närheten att fixa ett sådant jobb..



Innan: Damm på sensorn, blixten bakom syns



Efter: Har ställt kurvan olika mycket på olika delar av bilden. Sedan använde jag healingbrush för att ta bort pricker och fläckar. Jag använde kloningsverktyget på låg okapacitet för att klona över skugor och mörka partier i ansiktet. Här får man dra/klicka många gånger. Efter det gjorde jag hennes ögon klarare genom att göra det vita vitare och ljusare med färgmättnad. Pupillen färgades grönare och blev klarare, färgen på färgmättnad (klicka i rutan färga) och ställ in mängd/nyans och klarheten på brightness/contrast. Sedan kom den svåra delen som jag misslyckades med.. Att göra henne smalare. Jag använde liquify men det var väldigt svårt att få ett naturligt och jämt resultat. tror dock det är en träningssak man lär sig när man övat lite mer. Till sist för att få lite extra gland i huden målade jag med vit färg med penseln med okapacitet 7% på utvalda ställen. Ett lager oskarp mask och tjejen jag fotade har förvandlats till en dålig kopia av Britney Spears

Inför Årets Bild håller jag ju självklart tummarna för att Jens Assur ska ta hem så många priser som möjligt. Förvånande dock att inte se Pieter ten Hoopen eller Åsa Sjöström bland de nominerade. Jag vet dock inte om listan bara meddelar vilka som är nominerade till "årets bild" kategorin eller om den meddelar alla som är nominerade i samtliga klasser..