Jag gissar på att ni tröttnat en aning på att nästintill varje årlista i vartenda media startas med frasen "Jag vet inte vad jag ska skriva..." så just därför tänker jag ignorera min förvirrade hjärna och istället bara skriva på. Utan minsta tanke.
Anyhow.
Jag skulle verkligen vilja säga att år 2008 var ett revolutionerade år för min del men jag är högst tveksam till om det stämmer. Egentligen har mitt liv bara pågått precis som vanligt och det enda jag gjort annorlunda är att jag ändrat litet på min inställning till glädje. Jag har slutat med mitt febrila sökande efter enorma kickar då jag kommit till insikt med att de små tingen är minst lika viktiga, vilket i sin tur lett till det faktum att jag uppskattat, både de små tingen samt de riktigt underbara händelserna till absolut fullo.
Detta må låta patetiskt och rent idiotiskt att jag inte sett på saker på detta sett förut men jag har helt enkelt inte gjort det. Har det inte varit fullkomligt fantastiskt så har jag lagt bort alla tankar på det. Dödat känslor och gått vidare.
När det kommer till det musikaliska så måste jag erkänna att i år var det året då min skivinhandling kom att ligga som lägst sedan jag fyllde 10 år och införskaffade min första Bowie-skiva. Anledningarna är uppdelade i två, den ena skriker tidsbrist och den andra cd-hat. Just det, här kommer en bekännelse; jag hyser en stor fobi mot cd-skivor.
Skall det vara en skiva så skall det vara vinyl. Annars MP3.
Cd's är sista utposten. När valmöjligheterna tryter och sinnet ligger på latsidan.
En annan sak jag bör vara ärlig med är att jag knappt har lyssnat på ny musik i år, och kan därför inte rada upp alltför många skivor som släppts under 2008. (Då jag förväxlar allt med 2007.) Året har mest varit som en slags nostaglitripp där jag återvänt till mitt älskade barndoms 90-tal.
Men jag har i alla fall lyckas kreera någon slags lista, om än något spridd, något förvirrade och framförallt - något störd.
Som mig, helt enkelt.
Årets svenska nykomling: Markus Krunegård såklart! Aldrig har jag blivit så glad över en nykomling, vars texter är på svenska, som när Krunegård släppte sin platta Markusevangeliet!
Noteras skall; Den här cd-skivan köptes åt mig, så den står alltså gömd tillsammans med mina andra fula plastbitar.
(Och för dig som tänker ett steg längre - nej, Håkan Hellström och Kent räknas inte.)
Årets utländska nykomling: Jag kommer att vara sjukligt mainstream och joina resten utav musikkritikerna genom att säga - Glasvegas.
De kom precis när man behövde dem som mest - När Broder Daniel lade av.
Årets svenska artist: Mina vänner i Violet Elegy skall ha en stor eloge då de äntligen släppte sin fullängadare The Fashionistas. Tyvärr har det varit lite väl tyst om dem så du vet antagligen inte vilka de är vilket gör det här inlägget lite lätt meningslöst.
Årets utländska artist: MGMT.
Hypade. Söndertjatade.
Men fortfarande så fantastiskt jävla bra.
Årets spelning: Benhårda Blutengel på Das Boot strider hårt och väl tillsammans med alltid lika fantastiska Alice In Videoland på Peace & Love samt vackra Yelle på Arvikafestivalen.
Årets besvikelse: Hot Chip och Client kan lika gärna sluta spela live. Båda bandens spelningar var såpass urusla att jag, sedan spelningarna, förträngt bandens existens för att slippa inse deras stora svaghet.
Årets festival: Trots alla lagar och idéer kring hur en festival bör vara så har jag lyckats förälska mig i en originell liten festival som håller till i Karlskoga. Festivalen heter Putte I Parken och de har lyckats boka Iggy & The Stooges till 2009 års festival, vilket är ett stort mysterium för min del eftersom jag var stensäker på att festivalen skulle lägga ner efter sommarens tillställning. Utöver denna udda lilla upplevelse så var ju Peace & Love och Arvikafestivalen, som vanligt, de roligaste, sjukaste och absolut bästa festivalerna i år.
Årets upptäckt: Kent är fanimej inte så tråkiga ändå.
Årets "fan vad jag ångrar att jag inte såg"-konsert:
1) Babyshambles på Hultsfred. Jag var tvungen att arbeta samtidigt som den spelningen höll på. Hann i alla fall se slutet med Fuck Forever.
Jag tror jag grät i en halvtimma innan jag kom över faktumet att jag missat spelningen. (Nej, jag tror inte att jag grät. Jag grät. Om och om igen.)
Så nu är det tänkt att jag skall flyga till London för att få se dem. Någon... gång... sen...
2) MGMT på Debaser i november. Varför? P.g.a. lathet eller snålhet, jag vet inte vilken utav orsakerna som är värst.
3) Yvonne på Debaser Medis i sommras. Möjligheten att se Yvonne kommer antagligen aldrig åter och jag kommer därmed aldrig att förlåta mig själv för att jag ej var där.
Årets roligaste: Den sena natten/tidiga morgonen i Hultsfred då 'Rockfoto Utan Gränser' föddes. Vi har till och med en maskot - den coola papier mache-giraffen Kurt.
Årets pinsammaste: En sen natt/tidig morgon i April befann sig Emma och jag i Hamburg, mitt på Reeperbahn. Där sprang vi runt, bland strippor och 'trevliga' män, i en smärre evighet för att finna vår bil. Att hitta kring Reeperbahn är ingen större svårhet
(en rak, stor, öppen gata) och vi var stensäkra på var
vi parkerat. Men... vi lyckades bete oss som om vi blivit tappade bakom en vagn.
Årets TV: Jag följer både Dom kallar oss artister och 123 Saker (varje svensk bör veta) likt en slav. Sedan är Hype ganska trevligt, dock måste det sägas att det är aningen för mycket "vi är så jävla mycket coolare än dig"-TV.
Annars ser inte jag så väldans mycket på TV nuförtiden, jag säger som Eric van der Woodsen i Gossip Girl; "Who watches TV on the TV anymore?"
Årets filmer: De två historierna Der Baader-Meinhof Komplex och Die Welle, båda baserade på verkliga händelser, berörde mig djupt. Den ena om aktivister i Tyskland, den andra om ett skolexperiment angående fascism som går överstyr.
Cate Blanchetts insats i I´m Not There skall även hyllas, även om den filmen, likt ovan nämnda Hype har fått en "too cool for school"-stämpel.
Årets överraskning: Jag kom nästan i tid med nästintill vartenda tåg jag åkte med! Heja SJ!
Dock kommer jag hellre 20 minuter försent än betalar denna förbaskade förmögenhet det nu kostar oss arma människor att åka tåg.
Årets uteställe: GayStraight2Hell vinner alltid! Men nu har ju mupparna till klubbägare fått för sig att lägga ner totalt och Göteborg
har plötsligt blivit helt värdelöst som klubbstad.
Helt värdelöst. Nu kan man lika gärna flytta till Arvika... eller Borlänge.
Där är det ju party åtminstone 1 vecka om året.
Vad jag ser fram emot året 2009: Hallå, har någon missat att Morrissey spelar i Sverige i Juni? Eller att Depeche Mode kommer till Arvikafestivalen? Räkna med att jag står längst fram i mitten på båda spelningarna...
Till sist så släpper ju Patrick Wolf sin nya platta Battle, och den kommer jag självklart stå först i kö för att få köpa!
Lite bilder hör ju självklart till;

I April följde jag med Emma till Hamburg när hon skulle fotografera Sugarplum Fairy.
Danska Louisiana måste vara paradiset på jorden.

Bilden är dålig men så glad som Emma är på bilden, så glad kände jag mig under hela 2008.

Max, Olle, Oscar och Kajsa på Hultsfred!

Arvikafestivalen bevisade än en gång att, även om alla Maryland-cookies är slut, så klarar man sig fint i Värmlands skogar.

Jag lärde mig att det bästa sättet att förfesta på, det är att titta på Sing-A-Long.
OBS! Risken finns att man, efter programmets avslut, sätter igång Youtube och därmed fastar i hemmet och aldrig kommer ut på fest!








































