Sådär, nu har jag lyckats få i mig tillräckligt med sömn för att det skall kunna uppväga det faktum att jag inte sov någonting mellan fredag och lördag.
Vad pratar jag om?
Jo, jag har varit i London för att se Peter Doherty.
Från början var det tänkt att det skulle bli en trevlig liten familjeresa men när det visade sig att Doherty ställt in sina solospelningar som skulle ha gått av stapeln i julas och rescheduled them till januari så insåg jag att mannen skulle hålla föreställning samtidigt som jag befann mig i London.
Och hur kan man egentligen ens låtsas att det är acceptabelt att säga nej?
När Özgür fick veta att jag skulle gå på Peter Doherty's sologig så försökte han få mig att vilja skriva en recension på spektaklet, han sade att det var mest på skämt då detta var en helt nöjesbaserad grej för min del men jag vet att det låg en ganska stor förhoppning i botten om att jag faktiskt skulle göra en vettig recension men ärligt talat - såhär i efterhand så vet jag inte riktigt om det ens är möjligt, med tanke på hur sjukligt förvirrad jag fortfarande känner mig.
Det var sagt att spelningen skulle starta vid klockan 8 så jag tänkte i mitt stilla sinne att alltihop skulle vara över kring klockan ett (precis lagom eftersom jag skulle gå upp klockan 6 för att påbörja min resa hemåt mot Sverige) men... Visst började spelningarna kring 8-tiden. Det var bara det att det var sisådär 6 stycken förband. Däribland, chockerande nog, ett svenskt band vid namn Bad Hairday, vilka är ett gäng indiekids från "the forrest and the tiny little village Stockholm" enligt konfrenciern.
Konsertlokalen kan inte ha varit större än... säg Sticky Fingers lilla scen på entréplanet eller Debaser Malmös lilla smyg precis till höger om ingången. Scenen var låg men av säkerhetsskäl hade ett slags staket byggts upp genom att helt frankt ha spikat upp ett träplank från sida till sida. Konfrenciern var icke nådig mot förbanden, de fick exakta minutantal på sig att spela och när dessa var över gick han bara upp och tog micken. Inget tjafs, nu är det slut.
Eftersom jag hängt i England de föregående dagarna och ägnat mig åt konstant shopping samt promenerande så började tröttheten krypa in kring 11-tiden och på äkta fjortismanér valde jag att lösa sömnproblemet med att beställa ännu lite mer öl. Jag kunde ju inte vara trött när världens finaste spelning skulle ske!
Klockan 00.20 så spelade ett band, som jag tror hette The Approach, och plötsligt smög sig Peter ut och ställde sig bredvid scenen för att få en glimt utav bandet. Det... var en annorlunda upplevelse. Helt plötsligt började hela publiken skrika och alla kastade sig ner mot det hörn där mannen stod. Så fortsatte det fram tills att bandet gått av scenen och Peter gått in i logen igen, men det återupptogs såklart såfort Pete gick upp på scenen för att soundchecka (by himself!). Jag kan fortfarande inte låta bli att förundras över det faktum att, trots att 300 personer skriker halsen av sig, så tittade Peter inte ens upp från sin gitarr. Han bara gjorde det han skulle.
När spelningen väl börjat så trodde jag att det var krig. Jag stod på 4 raden och det var ungefär som... ja, ett krig som sagt. Mina fötter blev mördade och efter 20 minuters panik så drog jag mig ut mot kanten (vilket visserligen betydde att jag stod 3 meter ifrån scenen ändå...). Spelningen var härligt spontan, Peter spelade det som önskades och det var mycket improvisation och påhittigheter som utfördes på scen. Efter 1½ timma gick de av scenen för kiss- och rökpaus men av någon anledning verkade ungefär hälften utav publiken fattat fel och trodde att allt var slut - så de gick hem. Plötsligt var vi jättefå och spelningen kändes än mer bisarr. Hur är det ens möjligt att se en människa, som i vanliga fall drar tusen och åter tusen besökare, tillsammans med 150 personer?
10 minuter senare stod Peter åter på scen och jag hade funnit mig en högtalare att ställa mig på, vilket gjorde att jag kom upp i höjd med scenen (2 meter därifrån...) och såg bättre än någon annan. Samt att jag syntes bättre än någon annan också... ehum.
"There She Goes" dedikerades till Peter själv samt yours truly.
Från min plats på högtalaren.
Jag tog upp mobilen en enda gång under hela kvällen (jag har lite skämsproblem) och mobilkameran lyckades iallafall fånga en något sånär skarp bild på Peter.
Om ni undrar så har han ett munspel i munnen.
Och vad kan jag säga om spelningen, egentligen?
Jo, att det var den bästa jävla spelningen jag någonsin varit på. Den konstigaste. Den längsta (nästintill 4 timmar). Den stökigaste. Den jobbigaste. Den perfekta. Den bisarraste.
Peter Doherty må vara ett osäkert kort att boka men när han väl spelar, då finns det ingen som kan mäta sig med honom.
What happened after that is left to be untold.
