Okej, lyssna på den här återföreningen. Det är ju HELT sjukt!

En väldigt pålitlig källa berättar för mig att The Smiths kommer återförenas i sommar! Synd för mig som inte gillar smiths men kul för er andra! Tydligen kommer spelningen att ske i England såklart. Vem ska dit?

Rika människor alltså.

Vem fan betalar 431875 pengar för en sån här:

http://www.uret.se/rolex-daytona-leopard-dial-diamond-yellow-gold-leopard-strap-p-1266.html

Det här är för dig som inte har spotify!

Deezer, funkar ungefär på exakt samma sätt som Spotify fast du behöver inte betala och alla får vara med!

Känner ingen ånger

Maskinens nya är ju helt galen!

http://www.discobelle.net/music/03_Branner.mp3

- Annars då?

- Jodå, min revisor tyckte jag va på tok för slarvig. 

- och sen då?

- Åkte jag pendeltåg till Bålstad på ett möte. Fram och tillbaka. Hela min remsa bara försvann. BÅlstad ligger låååångt bort.

Sen så åt jag årets första rulle från hötorgshallen på konserthustrappan. Den va god!

Bloggen Prankmonkey skriver om årets roligaste låt.

Företaget Accenture har gjort en egen vinnarhit av Coldplays Viva la Vida med egen text. I hear Jerusalem bells a ringing, Roman Cavalry choirs are singing är numera I hear industry phones are ringing, the human capital choirs are singing. Intern tävling eller inte vet jag ingenting om men det är fantastiskt roligt. Men precis som det skrivs i inlägget - är det här ens tillåtet? Jag vet inte, men här är det.

Eller... Det blir aldrig som man tänkt sig. Såhär var det:

Jag jobbar klart på mitt andra jobb, hetsar i mig middag och hetsar mot Hovet där jag ska fota Hammerfall. 19.15 är tiden och jag hinner fram. Grymt tänker jag. Hetsar in i Hovet och ned till kravallet. Får veta att bandet börjar om fem minuter. Blir väldigt nöjd. Börjar tänka att det är väldigt lite folk på Hovet. Nej just ja, det var ju tydligen TVÅ förband får jag veta av scenvakten. Jag får inte lämna arenan. Hammerfall börjar om två timmar. Deadline om tre. Motvilligt och med inget annat att göra (nej jag lämnade allt utom kameran hemma) fick jag se två riktigt... hmm... inte min typ av band (en snäll variant av att säga, ja, det var dåligt). Bullet & Sabaton. Det är en ganska intressant syn att se dessa dudes kuta runt och vara hårda i låtarna och sen teddybjörns-gosiga i mellansnacken. Sen kom Hammerfall tillsist efter att jag suttit och muttrat och hetsa hem för att på minuten, MINUTEN, sätta deadlinen. Så jobbar ett halvt proffs, halv amatör.

Hon kliver upp på scenen som en glammdrottning med guldiga kläder och stora uggle solglasögon.

Av
vad jag har förstått är hon väldigt populär och folkkkär men trots det
kan jag inte säga att jag lyssnat på henne. Jag har längtat efter att
se henne live för att därefter få ett humm om vem denna brutta är och
hur hon kan få varenda hjärta i min omkrets att slå dubbla varv då de
ser henne.

Jag sätter mig ner men täcks snart av trogna gungande fans. Farligt skön röst slår mot mina öron och jag gillar det.

Det bjuds på fingerknäppningar, pianokling fyllt av fräsiga takter. Jag lutar mig tillbaka och diggar med.

Jag känner dock att denna musik måste smältas. Jag behöver dra
in varenda ton och ord för att verkligen kunna sätta fingret på vad det
är som gör henne så speciell. För speciell är hon. Väldigt egen.

Trots att jag hade föredragit henne nedtryckt i mina öron
gåendes längs en gata en scen sommarkväll blir jag inte besviken alls.
Det är vackert. Hon är snygg. Publiken är lyriska. Men det är musik som
behövs lyssnas på. En röst att ta in. Det blir nästan för mycket. Jag
var inte beredd.

Efter tredje låten säger Jenny att hon är hemskt glad över att vi alla är där och lyssnar. Hon tackar oss stort.
Men Jenny, jag tror faktiskt att det är vi som får tacka.

Så det var här alla människor höll hus?

Äpplet var fullt av häng- och
flängiga människor med armarna fladdrandes i vädret. Svett rann från
både band och publik och ett par lökar odlades även sakta men säkert
under mina armar.

Jag gillar Florence Valentin. Deras låtar handlar
inte bara om kärlek, dutinutt, blöta kyssar och annat slemmigt
människor kan syssla med. Nej, här är det alkohol, socialbidrag och
andra normala saker som står i centrum. Upp på sociala och ner på
systemet liksom.

Less efter all lugn gullmusik kändes det suveränt med lite skaka
rumpa-musik såhär på senkvällen. Det var helt enkelt disco på scenen,
framför scenen och förmodligen bakom scenen.

Kvinnan i bordet bredvid
mig försökte desperat att få upp sin man för att dansa och hade jag
haft mer mod hade jag dragit med henne längst fram för att mumsa mer
intensivt på Florence Valentin. Vatten och annat festligt slängdes ut
av ordningsvakterna när detta shakeiga bandet spelade. Det är så här
ett festivalband ska vara. Det ska rinna svett och folk ska svimma av
allt dunka dunka. Först efter denna spelning anser jag att festivalen är igång. Det är nu
pulsen är på högvarv och det är nu besökarna skrikit sönder sina
röster. Underbart. Äntligen. Bra att ni kom och satte igång skiten.

Jag lider med människan som satte upp denna lapp på skolan idag.

Min egen hårddisk som jag skrev om för några veckor sedan gick inte att få liv i. Kretskortet var problemet, inget var utbytbart, bara att programera över innehållet och pröjsa fakturan. Det var inte roligt så jag säger det igen, ha alltid dubletter av era backuper. Inga undantag.

Själv har jag efter detta drama beställt en fin sak med fyra diskar för dublettförvaring, trådlös och allt. Efter flytten ska jag koppla in, stuva om, andas ut.

Köpenhamn har läckor i värmerören och alldeles för kalla marsdagar, men
det är helt obetydligt när man sitter på balkongen i
Falconer Hall och känner sig mäkta nöjd. Fullproppad av fiol och saxofon dessutom.

Antony And The Johnsons lämnar sällan någon besviken. Efter fågelflaxet (mycket intressant och fint, skrämmande till och med) innan konserten och en pr-kuppad eller genuint utflippad femton minuter lång "shake that devil" sitter publiken fast i fnissträsket. Vilket inte alls är ovanligt. Och bra dessutom. Missa inte på Way Out West!