..om dagens bästa nyhet. Ja! Så bra är det.

För länge sen, i ett annat liv, var mina husgudar franska
blåspunkrockarna Mano Negra. Från allra första gången jag hörde deras sliriga
trumpeter krocka med parisiska dragspelsvalser och punkrock var jag
såld (det här var långt innan Manu Chao gick och blev latinrockens
motsvarighet till Bono). Under ett par år var de det självklara
soundtracket till oräkneliga fester men det närmaste jag kom att se dem
live var en inställd spelning på vattenfestivalen. Och det var
naturligtvis live man skulle se dem.

I lördags, på ett knökfullt
och överhettat Strand, såg och hörde jag allt det där som jag avgudade
som tonåring: stötblås, ska-riff, soulfunk och latinrytmer i en
intensivt svängande tokmix. Allt signerat av de snortajta gossarna i
storbandet Hoffmaestro & Chraa.

Men trots den närmast fanatiskt hängivna publiken och en stundtals oemotståndlig stämning är det som om något saknas den här kvällen. Kanske är det bandets fäbless för att dra allt några varv för långt in i lätt hysteriskt tredje vågen-ska, eller så är det det stundtals ojämna låtmaterialet som gör att känslan av stilsäker pastisch aldrig försvinner.

Å andra sidan försvinner alla eventuella invändningar i samma sekund som bandet kickar igång golvvältare som Desperado eller Highway Man. I de stunderna är det ren och skär energi som Jens Malmlöv och hans kumpaner överför till den adrenalinstinna massan och det är komplett omöjligt att värja sig mot. Så fortsätter det med The Storm och dess monumentala fotbollsrefräng och det fantastiska blåsriffet i My Shoes.

Hoffmaestro är helt klart en en upplevelse att se live och visst är det smått fantastiskt att en grupp kan fylla Strand till bristningsgränssen utan att pressen skrivit en enda rad om dem.  Det är lysande partyrock i samma anda som saligt avsomnade Hans Solo Super Orchestra och nyligen återuppståndna Tic-Tox: musik som lever i ögonblicket men dör så fort den fästs på plast.

Mitt tonåriga jag hade utan tvekan älskat Hoffmaestro & Chraa men när jag stapplar ut i den kalla vårkvällen känner jag ironiskt nog mest lättnad över att spelningen är över. Man förändras antar jag.

I torsdags var vi på Jazzhuset för att se Kavalleriets födelsespelning. Det har varit lite tissel tassel runt vilka som står bakom bandet men nu är det ute i luften: Det är Christofer från They Live By Night och Robin som tidigare spelat i samma band. Det var riktigt, riktigt trevligt. Särskilt på grund av att det stod en hel hög med unga människor längs fram som redan kunde alla texter. Erik som har sytt Kavalleriets scenkläder kommer förhoppningsvis att även klä They Live By Night när dom spelar i Europa i höst.

Annars har det varit mest sol, grillning och glass. Jag åker hem igen imorgon för några dagar kritikklass och sedan firas Valborg med första natten i nya lägenheten i Hornstull! Strålande utsikter inför sommaren alltså.



Till sist, sett vid stationen tidigare i veckan: Kommunikation mellan människor. Om vi utgår ifrån att det är samma kisse, vilken lapp sattes upp först?

Det är som det brukar, har man inga förväntningar och inga förutfattade meningar blir det oftast bäst. Som igår, jag läste sporadiska facebookstatusuppdateringar om Seattle-bandet Grand Archives under sen eftermiddag/tidig kväll och tänkte att jag kanske också borde gå och se dem på kvällen. Så det gjorde jag.

Och vad jag är glad att jag gjorde det. Både band och publik var en samling "tunnhåriga män med skägg" som en tunnhårig man med skägg uttryckte det. Många rutiga flanellskjortor också. Det var lagom mycket folk, de längst fram tog ansvar för att ropa låtönskemål och lära bandmedlemmarna svenska ord som "skål", ett gäng tjejer i mitten sjöng med i stämmorna och resten var tillräckligt gamla för att inte trängas och vara störiga. Perfekt.

Det visade sig att gitarristen hade en svensk mamma så han kunde fraser på svenska som "svinbra publik i Malmö" och "jag tycker om varmkorv". Han hade även lärt trummisen att säga "heja Sverige" och "tack så mycket".

Det var till stor det detta som gjorde spelningen så fantastisk, att de varvade lugna, skogspopiga låtar med skämt om Bush och gummibjärnar, den helt galna kontrasten. Ena stunden stod man och lyssnade hänfört till folkinspirerad softrock, för att straxt därefter le åt fåniga konversationer på svengelska mellan publik och band.

Grand Archives själva upprepade flera gånger att de verkligen gillade Sverige "this country has treated us well" och det var uppenbart att Sverige gillade dem.

Jag har länge försökt stå emot det, men nu funkar det inte längre.

Från och med idag är jag officiellt Britneys största beundrare. Flickebarnet har lyckats få en hel pjäs om sitt tjugosju år långa liv på Dramaten. Vet ni vad Britneys livshistoria delar scen med? Shakespeare, Bergman och Schiller. Bland andra. Det 21:a århundradet är fantastiskt.
 
Och här är Dramatens tolkning av skvallerpresshistorien:
"Föreställningen ställer alltså frågan om det är möjligt att undkomma sin egen
mytologi och därigenom bli den man 'egentligen' är, och vad detta 'egentligen'
i så fall betyder. Vi har koncentrerat oss på det sken som Britney avger,
förvrängt genom vår egen blick, och i detta sken försöker vi få syn på den Britney som uppstår i det hålrum där hon borde finnas."
 
Om man skulle vilja veta om Britney egentligen är vad "egentligen" egentligen betyder går "Britney is dead. Hail Britney!" imorgon och på lördag på ovannämnda teater. Jag tänker fundera på vad för slags sken jag måste avge i mitt liv för att få Dramaten att leta efter mig i hålrum.

Vissa har cravings efter chips, andra efter oliver eller vad som helst. Jag har två stycken, saltlakrits och choklad.
När jag var hemma i Stockholm förra veckan passade jag på att mätta mitt behov av lakritskola. Den finns bara hos Chokladfabriken som inte har någon butik i Göteborg. Killen i kassan berättade om hur de skickar denna lakritskola till folk ute i landet som har samma behov som jag. Tur att jag flyttar hem snart.

I Göteborg finns som tur är G Chocolat. Idag fikade jag och min vän Wakaba hos dom med cappuccino och en rosa maräng men jag köpte hem lite saker. Nu blir det Die Fälscher tillsammans med pralinerna getost, björnbär, rabarber och smultron. Man måste ju äta sig igenom sortimentet.



Har även varit i Högsbo och kollat på ramar, igen. Det är ett helvete att behöva bestämma sig. Något sånt här kan det bli. Färgerna är såklart mupp men jag använder mobilen som vanligt för jag har ingen vanlig liten digitalkamera. Jag får frågor ibland på vilken Canon supershot pixelmaxi, vad dom nu heter, som är bäst. Har noll koll. Jag håller mig till min 5D och den är inget jag orkar gå runt med.

Apropå 5D, oj vad jag ser fram emot Way Out West. Nu hoppas vi på att Luger släpper en sista stor bomb. Jag önskar mig ett band som börjar på.... R.

Dagens musiktips...

... är det skotska bandet Camera Obscuras nya skiva My maudlin career som man kan höra på Spotify. Ni som inte lyssnat på dom tidigare bör också kolla upp deras tidigare album Lets get out of this country som är hemskt bra.

Annars då? Senaste veckorna har jag haft sjukt mycket spänningsvärk och migrän men bortsett från det så är det en massa spännande saker på gång. I skolan börjar vi planera vår slututställning och Rockfotos Gbg-crew har lite hemlisar som vi fixar med. Förhoppningsvis får ni veta vad det är väldigt snart. Och idag har jag möblerat om lite i min lägenhet, skruvade ner en hel hylla helt själv. Och inte en enda nagel bröt jag.

För tillfället bor jag i Seattle - hometown of bl.a Nirvana, Band of Horses, Death Cab for Cutie, Fleet Foxes, Pearl Jam, Jimi Hendrix nivet. En av de bästa sakerna med den här staden är skivbutikerna, speciellt Easy Street Records och Everyday Music som finns på några olika ställen. Jag som gillar att bläddra vinyl har hittat rätt med andra ord. Igår (lördag 18/4) var "Record store day" över hela världen, och jag passade på att turnera runt bland stans skivbutiker. Med en ganska tight budget (30 dollar) fick jag iallafall med mig tre skivor hem. Libertines - S/T, Andrew Bird - Armchair Apocrypha och Strokes - First impressions of Earth.

Igår var det releasekalas för Andreas Tilliandes nya skiva, "den svåra trettonde", eller vad det var han kallade den i en Sonic-intervju. Tilliander har gått från knastrig minimalism till mer publikvänlig elektropop och jag gillar det, framförallt senaste singeln, Caught in a Riot. Videon spelades in i Malmö, med Olof Werngren som konstnärlig ledare.

Innan festen var det i sedvanlig ordning förfest, som precis som vanligt var nästan roligare än själva festen. En massa människor satt och stod i en lägenhet vid Möllan, Familjen-Johan T Karlsson satt i ett hörn och trixade med artificiella jubelrop och publikvrål på sin dator (de skulle användas under Tillianderhyllnings-dj:andet) och berättade anekdoter från Stockholms gatumusikantliv.

På Babel var det så mycket folk att det nästan blev jobbigt, stora dansgolvet var ren trängsel, men en lycklig sådan. En relativt rutinerad klubbfixare kallade kvällen den bästa på länge. Jag fick nog av technon vid två, men en inte helt osannolik gissning är att det blev efterfest någonstans tills folk somnade av ren utmattning.

I norrland ligger snön fortfarande men här i södern är det ju pollensäsong för fullt! Igår tog jag på riktigt reda på vilken breddgrad Stockholm ligger på. Jahaja, södra Alaska. Det betyder alltså att Sarah Palin skulle gilla att bo här.

Jag väntar mest på att debasers uteservering ska öppna, bästa vårtecknet. Tills dess kan man hänga på debaser i helgen och kolla på Pretty Whores! Nysläppt EP, spelade i MTV-program och ett jävligt bra liveband. Såg de öppna för Danko Jones på Tyrol och det lät och såg sjukt bra ut, märkte att även Danko-fansen började stampa mer och mer i takt... Som bonus spelar även Randy, det var ett tag sedan.

Och festivalerna radar upp mer och mer band. Sommarpeppet bara accelererar!!