Jag intervjuade Taxi taxi!-tvillingarna för ett par år sedan, då hade de just börjat gymnasiet. Nuförtiden är de inte anmärkningsvärt unga jämfört med många andra artister, men det är ändå något som gör att de känns extra små, sköra och bedårande. Vilket även många av killarna i publiken verkar tycka, där de står och lyssnar alldeles hänfört och fascinerat.
Kanske är det deras ovanliga musikbegåvning som gör det, att de verkar behärska nästan alla instrument som finns och sjunger dessutom prydligt och perfekt i stämmor. De är liksom inte på riktigt, nästan lillgamla och alldeles för kompetenta för att inte ha levt längre än de har, präglade av sin musikskoleskolning.
Och det är det som är haken, att det blir för fint, för mycket sagosjungande skogsväsen över spelningen. Låtarna är väldigt vackra en och en, var för sig, men så här många i rad blir för mycket, man hinner tröttna. Det folkmusiksmelankoliska och stämningsfulla blir tjatigt, stämsången påfrestande.
Det hade varit intressant att höra vad som hade hänt med musiken om systrarna hade fått ett band att spela med, om någon hade arrangerat om vissa låtar, om det hade blivit lite mer dynamik.
För grundmaterialet är väldigt välgjort och proffsigt, To Hide This Way är inte ny, men fortfarande berörande rar, liksom Mary. De nya låtarna är aningen maffigare, men ändå inne på samma ljudspår, det ljusa bräckliga, helt utan smuts och fulhet.
Det blir som en lång period av perfekt sommarväder, alldeles underbart i början, men efter ett tag börjar man trots allt längta efter regnmoln och åska.
