I måndags fick jag mail från en kompis som, mig veterligen, aldrig varit ett större Michael Jackson-fan än de flesta människor.

Det stod: "Efter att intensivt ha tittat på Michael Jacksons livsverk på TV de senaste tre dagarna har jag börjat undra varför de antastade barnen ställde till med sånt liv, även om allt var sant. Vilken fantastisk människa han var! Jag hade känt mig hedrad om han hade antastat mig. Är det fel? Jag kan vara hjärntvättad."
 
Det enda som hindrade mig från att bli förvånad och/eller förfärad över att läsa ovanstående var att jag (som inte äger en enda Michael Jackson-låt) dagen innan hade rusat ut ur en affär med gråten i halsen när de började spela Beat it.
 
Jag håller tummarna för att vi alla snart ska få tillbaka vårt förstånd och återgå till våra ursprungliga känslor för Michael Jackson.

Det var en extremt bra spelning på Cirkus ikväll. Den fantastiska scenografin bestod av vita kuber, som stora pixlar som ramlade ned, kastades runt och byggdes upp. De män som sprang runt på scen i sina rockar och hjälmar såg ut som små datalemmings. Projektionerna var fabulösa och hitsen var så underbara som de alltid är. Pet Shop Boys var fantastiska - och helt fruktansvärda att plåta.

Vi fotografer fick stå på golvet bakom mixerbordet. Inte på en pall eller någon slags upphöjning, utan rakt på golvet med hela den stående publiken samt ljudkillarna framför oss. Då är det ingen fördel att vara 166 cm över havet. Tur nog är man så snärt att man orkar spänna sig över ett kravallstaket för att komma upp någon decimeter.

Men så är det ibland och det var ändå så värt. Jag stannade kvar bara för att få höra bland annat Suburbia, Left to my own devices, Always on my mind, Love etc., Why don't we live together? och den fantastiska Jealousy innan jag var tvungen att cykla hem till min deadline. Se här eller i Dagens Nyheter på tisdag.



Självklart var även teknikerna iklädda vita rockar.

Jag var på Debaser i Malmö och såg Lucksmiths göra vad som med allra största sannolikhet är deras sista Malmöspelning någonsin. De har dumt nog bestämt sig för att lägga ner, men det var en värdig avslutning. Det var så mycket folk på Deb, troligtvis till stor del tack vare deras populära uteservering, att jag hörde att det varit omöjligt att komma in om man inte var där före elva.

Jag stod rätt långt fram, bredvid några hardcorefans som kunde varenda låttext. Det kunde inte jag, men jag blev alldeles lycklig av att de var så glada och av att konserten var så bra. Bandet snackade nästan mer med varandra än med publiken och det var lite som att vara på teater mellan låtarna. Hellre det än ett inrepeterat ospontant mellansnack som bara låter stelt.

En av de saker jag gillar bäst med bandet, bortsett från deras musik, är att det är trummisen som sjunger, eller kanske sångaren som spelar trummor. Jag har blivit mer fascinerad av trummisar på senare tid, någon gång mellan att jag läste om undersökningen som visade att folk med bra taktkänsla är smartare och att jag träffade flera skittrevliga trummisar. Dessutom står denna upp när han spelar. Det är kewlt.

Allvarligt talat. När skall Lars Winnerbäck inse att hans musik är
urusel och borde användas som tortyrredskap istället för underhållning?
Det kryper i min kropp såfort jag rör mig utanför presscentrat och hans
musik sipprar in i mina mycket, mycket ledsna öron.
Dock är det inte
bara fel med Lars Winnerbäck, det finns positiva saker också. Som hans
personlighet till exempel. Han är jävligt trevlig men tydligen trög
eftertersom han fortsätter med att skapa samma låt och och om igen.

Som Oskar Omne sa; "Han betalar säkert för att få spela"

Något som däremot inte behöver betala sig in i folks hjärtan är underbara, underbara Ben & Jerry's.
De har en liten vagn här på Peace & Love och det har varit min räddning. Jag kan nästan säga att det, hitintills, varit det absolut bästa med festivalen! (Efterfesten har ju faktiskt inte ännu varit...)

Mustasch!

Mustasch avslutade just sin spelning här på Metaltown och min dator ser ut såhär.

Idag tog min kamera sin 9999:e bild på rockfotos 11111:e spelning, så här bra har jag inte mått sedan jag körde bil klockan 13.37, utetemperaturen var 13° C och bilen förbrukade 3.7l/100km.

Trots ett lite sämre boende jämfört med förra året så tror jag nog att den här festivalupplevelsen kommer stå på sig ganska bra. Det jag såg av lykke li igår var som vanligt fett och ratatat överträffade alla mina förväntningar.

DN verkar tycka att peace & love satsar på att dra publik istället för att boka intressanta artister, och jag måste säga att jag är ganska benägen om att hålla med. Men för de som dissade en vandrande tabloid och istället kollade på Skilla har den här festivalen också bjudit på musikaliska upptäckter. För de som är sugna på fler rekommenderas orionscenen klockan 22 och 23 då Adam Heldring och Armand Mirpour visar hur man gör det.

Såg att Hultsfred bantar bort Atlantisscenen i år. Bra Hultsfred! har aldrig riktigt kommit överens med den scenen och när man sitter här på en festival med tio scener så tänker man att det är nog en bra idé att ha lite färre scener ändå.

Förresten vad är grejjen med fotboll?

Children Of Bodom vs U21.

Tydligen så har U21-matchen mellan Sverige och England mer värde än Children Of Bodom, i alla fall för en stor skara av backstageområdets invånare.

Slutsats: Fotboll = Jävligt Metal!

Vad håller på att hända med världen? Folk dör, upp blir ned, svart blir vit(t) och Lydia Lunch dyker upp på Ida Sjöstedts modevisning på Berns. Det här känns som den mest otippade sammanstrålningen på länge. Jag har sett Lydia varje gång hon har uppträtt i Sverige de senaste nio åren och ogillar tanken på att hon har varit i stan utan att vi har vistats i samma rum.

Nu rotade jag fram mitt signerade ex av Bloodsucker ur en kartong. Den skänker lite tröst.

Första dagen på metaltown har precis börjat och...

...Svensson står redan på bron