Jahaja...
Jag är oerhört besviken på Putte I Parkens besökare. Så besviken att jag inte ens finner ord för hur lite jag tycker om dem just nu. Eller, just publikens fel är det kanske inte, snarare Putte I Parken själva.
Hur tänker man egentligen när man lägger ett band som Joe Gideon & The Shark, på största scenen, när de är nästintill okända inför den svenska massan och Putte I Parkens besökare's närmsta indiekänning är Håkan Hellströms senaste platta? Om jag skulle gissa mig till hur många som faktiskt vet om vilka Joe & Viva (de två bandmedlemmarna) är så skulle jag gissa på ungefär 9 personer. Det vill säga de 9 personer som åtminstone fanns på plats 19.15. (Bandet skulle gå på 19.00 men utav "tekniska skäl" så blev de lite mer än en halvtimma sena.)
Vid orginalstarttid, klockan 19.00, stod jag och Joakim Kvist på plats framför IP-scenen. Det gjorde ingen annan.

Eller jo, tre stackars vakter.
(Ursäkta att jag ser ut som en fet potatis. Joakims kamera och jag kommer nämligen aldrig att bli vänner.)