Popaganda passerade ganska obemärkt förbi. Som om festivalsommaren redan var över. Presscentrat var tomt bortsett från oss på Rockfoto. Mer Fazermint åt oss!

Till skillnad från Way Out West tar Popaganda ut en mindre avgift (80 kr) för sina klubbspelningar.  Men med löningshelg och med öppet för alla, blir det kö ändå. Telepathe spelade på Debaser Medis på fredagen. Om ni inte hört dem, lyssna! Två Brooklyntjejer med världens coolaste namn: Busy Gagnes och Melissa Livaudais. Världens coolaste albumtitel: Dance Mother. Och en låt som bara etsar sig fast i ens huvud: Chrome's On It.

De kanske inte känns helt orginella och nytänkande. Producerade av TV on the Radios David Sitek, står de framför sina mixerbord, med håret hängandes i ansiktet, och stora kläder. Så nära varandra att de andas pyjamasparty. Bildspelet i bakgrunden funkar först efter ett par låtar (och ett par ERROR-meddelanden), men då får vi se nattjakter och skogsdungar. De sjunger i stämmor hela tiden, ibland även olika texter. Som på Chrome's On It; näst först låten är också den mest övertygande.

Men problemet med Telepathe är att de blir malande. Refrängerna är inte tillräckligt starka, och utan kontakt med publiken blir halvtimmen istället ett nonstop beat. Det händer för lite, trots deras imponerande lager på lager musik. Tittar man tillräckligt noga inser man vilken simultanförmåga tjejerna har. So Fine avslutar, då de går fram till kanten av scenen och sjunger. Stiger av med ett "tusen tack, sov gott", medan festen fortsätter långt in på natten.

Igår var det 170 år sedan fransmannen Louis Daguerre lanserade sig själv som fotografiets uppfinnare. Hurra för det!

Men, såhär i efterhand var daguerretypin ganska kass som fotografisk metod. Bilderna blev detaljerade, men kunde inte reproduceras. Samtidigt fanns det en bunt andra människor som också höll på att experimentera fram olika metoder att bevara ljus. Engelsmannen Fox Talbot gjorde stora framsteg men har historiskt sett inte fått lika mycket cred. Det är vikten av bra PR. Om jag inte minns fel så finns det bitterhet inlindad i den här historien.

Sen var kamerans föregångare, camera obscura, inte längre lika het.

Så jag nördade till det ordentligt inför fotografiet jubileum:



Eller riktigt så kanske det inte gick till.
Men, det är intressant hur vår idag enormt visuella kultur hade sett ut utan fotografiet. Förmodligen helt annorlunda. Fotografiet är dynamiten, glödlampan, hjulet och hela Stephen Hawking.

Några av oss var på Rockbåten tidigare i år och fotade och filmade. Nu har vi släppt första materialet från detta.

Här kan ni se vad jag och Petter Brandt har knåpat ihop. Black Lips spelar O Katrina!

I söndags såg jag festivalens bästa hittills: Loney, dear. (Bortsett från att ljudet strulade så spelningen blev uppskjuten en timme). Men sedan var Emil Svanängen och hans band precis lika innerliga, rörande och magiska som de brukar. Nananana-allsångslåten var såklart med, det var knäpptyst när det skulle och det var åska och dunder när det skulle vara det.

Efteråt ställde sig Emil och var världens sämsta skivförsäljare, genom att pruta ner sina egna priser åt köparna. Han berättade att de skulle till Brasilien och spela, men att han inte såg fram emot resan, som skulle vara typ 20 timmar eller vad det var.

Jag såg öven The fine arts showcase spela på ett bastuvarmt Debaser, med samtliga Malmös kulturpersonas i publiken. Det var precis som vanligt. Roligast var när gitarr-Jocke försökte vara ball rockstjärna och prata på engelska med sin trummis, som inte hörde vad han sa, så han fick ta det på svenska istället.

Jag avslutade kvällen med att missa bob hund på Stortorget, men det hade visst varit lika bra och energiskt som det brukar. Det drällde av kids i publiken, så de kan nog hålla på ett bra tag till utan minsta risk för publikbrist.

Så igår. Då kollade jag på Anna Järvinen under ett träd i ösregn (hon hade samma klänning som hon haft varenda spelning jag sett, vilket är ungefär fyra stycken nu, den höll på att ramla i bitar), såg Deportees inomhus och tyckte de var bättre och mer livfulla än sist.

Idag blir det sannolikt lite Simon Norrsveden, A camp bara för sakens skull och eventuellt Gaby & the guns om jag hinner.

Först hade jag mild ångest över att jag inte skulle åka till Way out west, sedan tog jag mig samman och gjorde det bästa av Malmöfestivalen. Och lyckligtvis var det just de bästa som spelade helgen det var Wow.

Första fredagen såg jag El perro del mar, som faktiskt inte är ett under av scenpersonlighet. Hennes låtar är vackra och ibland intensiva, men det blir liksom aldrig riktigt spännande och livfullt. Då var Jonathan Johansson bättre.

Första gången jag såg honom var på Babel i Malmö, det var en av hans första spelningar och han var så nervös att han stod och stirrade rakt fram under hela konserten, utan att mellansnacka eller presentera några låtar. Det var fullkomligt genialiskt och gjorde att publiken var totalt fokuserad ända tills sista låten tagit slut.

På Debaser Malmö en tid senare var han i mellanläget inte riktigt tillräckligt rutinerad för att kunna prata avslappnat mellan låtarna, men inte heller lika nervig som sist, vilke innebar att det mest blev kackigt.

Den här gången hade han kontroll och självförtroende och lade sig dessutom till med sin ursprungsskånska för att flörta med publiken. En vän tyckte det blev lite väl frikyrkligt, men jag tyckte han lyckades. Och låtarna är ju bra.

Så avslutande Embassy, som aldrig är bra live. Det var de inte den här gången heller, deras grej är att vara så publikfientliga som möjligt och de kommer undan med det. Ett extra plus för att de vägrar göra extranummer, är det slut så är det.

Bonusmaterial. Eftersom det var, som det är, omöjligt att komma in på klubbspelningarna. Och eftersom vi inte har bilder till alla av dem, så tänkte vi blogga lite om vad den större skaran missade. Till exempel Chairlift och Peter Broderick.

Jag hade precis intervjuat Chairlift innan jag såg dem spela. Därför låg jag inne med insider info om Aaron Pfenning och Caroline Polacheck; att de började som ett par som gjorde musik, och att det sen tog slut. Att de avslutar varandras meningar, att Caroline gått på konstskola, och att hon ritat Totally True-tatueringen på Aarons överarm. Bara detta känns lite som fusk, som att recensera en kompis bok eller intervjua en granne.

Moldy Peaches är det första man tänker när man ser dem. De har hår i ansiktet och ovanligt charmiga låttexter. Vem har inte hört iPodreklamslåten Bruises? Där Caroline sjunger att hon står på händer för Aaron, men trillar. Och Aaron svarar att han hämtar frusna jordgubbar för att kyla hennes blåmärken. Charmerande, till en start.

Carolines röst är spöklik och Parkens lokaler skapar en rysningsvänlig stämning. Istället för att vara gulliga osar Chairlift sex och svett när de spelar en cover på Snoop Doggs Sensual Seduction - allt tack vare Caroline. Det är Caroline som är stommen i banden, hon står bakom keyboarden och ser vansinning snygg ut. Hon sjunger, dansar och sköter mellansnacket. Och flexar med att sjunga en låt på franska. Aaron står bredvid med mörka stämmor och hår i ansiktet, Patrick Wimberly spelar trummor bakom en pelare, om än väldigt skickling. Med ena handen på synthen hanterar han trumsetet med den andra.

Det är ganska spontant, när Patrick behöver fixa med gitarren börjar Caroline spela lite freestyle-keyboard och Aaron sjunger mer. "Ett extra speciellt intro," kallar de det, och spelar sedan det alla väntat på: Bruises.  Med klapp-klapp, charmiga låttexter och en snygg konststudent bjuder de på en intressant tillställning. Men oundvikligen påminner allt om annat, Moldy Peaches, Feist, Yelle. Och tio minuter fter de gått av scen har känslan passerat.

Annat var det med Peter Broderick (värsta cliffhangern)...

Jag har hittat den!

Ja det va väl ett jävla tjat om Final Fantasy från mej men jag måste bara säga att jag äntligen hittat vilken låt det va han spelade i Annedalskyrkan! Den heter Lewis takes off his shirt och kommer vara på hans nästa album Heartland. Förutom den spelade han åtminstone två till nya låtar, Keep the dog quiet och Lewis takes action. Verkar som att det kan bli en riktigt bra skiva.

Eftersom det flödar av summeringar från Way Out West (t.o.m. från en som inte var där) är det lika bra att även jag skriver ner mina slutintryck. Det är andra året som jag besöker festivalen. Jag minns att redan innan första upplagan 2007 var det många tidningar som beskrev den som landets bästa festival, innan den ens hade ägt rum. Det får mig att tänka på Killinggängets klassiska citat - "Var det succé? Ja, vad tror du, det var ju Göteborg.".

Som bekant var de flesta sevärda artisterna bokade på fredagen. Detta innebar en del schemakrockar, för mig var det dock inte så farligt. Enda plumpen i protokollet var att jag bara hann se två låtar av Grizzly Bear eftersom Band of Horses började strax efter. Jag hade också gärna sett mer av Wilco, men då var jag fast i en matkö. Lördagen var betydligt svagare, och regnigare. Festivalens ambitioner att boka dansvänliga artister imponerar inte på mig, framför allt när det fanns bättre band på klubbprogrammet. Detta för mig då in på det här med klubbarna. Återigen var det hundratals personer som stod i timslånga köer och ändå inte lyckades komma in på spelningarna. Visst, det fanns några undantag, men det känns inte helt okej att mina biljettpengar används till att boka en massa band som jag inte får möjlighet att se. Hur ska Luger lösa detta? Alla förslag är välkomna...

Det fanns dock gott om fantastisk musik i Slottsskogen. Bäst för min del Arctic Monkeys och Glasvegas. Jag blev även positivt överraskad av Calexico. Märkligast var My Bloody Valentine som genomförde hela spelningen med ohörbar sång. I början stod alla och undrade om det hade blivit något tekniskt fel - "ska det va så här?". Svaret var ja, det lät precis som det skulle. Jag såg ett antal säkerhetsvakter som samlats framför mixerbordet, kanske var det några åskådare som ville säga ett par ord till ljudteknikern... Det lär diskuteras länge huruvida den spelningen var bra eller inte. Olle Ljungström var i bättre form än på WTAI i juni och gjorde en bejublad konsert. Men han gör mig nervös hela tiden, man vet aldrig om han ska komma in rätt i låtarna och ha koll på texterna. Spelningen balanserar på en skör tråd. Mellansnacket kan tyckas osammanhängande men det blir träffsäkert ibland när Olle fäller kommentarer som "Det känns härligt att vara tillbaka i Stockholm" och "Tror du att det här är nån jävla hotellbar där man kan önska låtar?".

Just nu är hajpen så stor över Way Out West att de troligen skulle kunna boka vilket skräp som helst 2010, det skulle ändå dyka upp 25 000 besökare. Det känns verkligen att göteborgarna är stolta över sin festival. Någon genuin Göteborgskänsla infinner sig dock inte riktigt eftersom en stor andel av besökarna verkar komma från andra delar av landet. Jag skulle önska att vi fick samma stolthet över festivaler i Stockholm. Vi har Where The Action Is som är nästan identisk med Way Out West i upplägget. Dock är det få som kan vara stolta över en festival med ett så töntigt namn. Kanske skulle de kunna kalla den festivalen för Stora skuggan istället? Bara ett förslag...

Nu är det bara Coldplay och Popaganda kvar denna sommar...sedan kommer den stora konsertabstinensen att infinna sig.

Ps. Apropå mitt förra inlägg - matköerna var inte alls lika långa dag 2. Även lördagen blev slutsåld, men visst kändes det som att det var lite glesare i publikleden jämfört med föregående dag. Ds.

Nu lät det som att jag bara tyckte Way Out West var jobbigt och trångt. Så är det naturligtvis inte. Jag älskar Way Out West, även om jag i år precis som de föregående två åren inte hann se särskilt mycket. Men Antony var fantastisk, My Bloody Valentines bulleravslutning likaså, Robyn & Röyksopp, Dead Prez, Amadou & Mariam med mera. Allra bäst var dock torsdagen i Annedalskyrkan med Hajen, Loney, Dear och El Perro Del Mar, den enda klubbspelningen som jag hann med. Och vip/pressområdet slår fortfarande alla andra backstageområden på fingrarna.

Men, en glad nyhet såhär när allt är slut: Rufus Wainwright kommer till Konserthuset i Stockholm 28-29 april 2010. Tiotalet, snart börjar det.

Jag behöver hjälp

Inatt på spelningen med Final Fantasy i Annedalskyrkan spelade han en låt som jag inte hört av honom tidigare som var helt fantastisk och jag måste få veta va den heter. Linnéa säger att det skulle kunna vara en Buffy Sainte-Marie låt, han gjorde en cover på The dream tree men det är inte den jag menar. Låten började med att han spelade en väldigt snabb melodi på synt och sen fiol och sjöng något i stil med "never gonna give it up" eller nått sånt. Någon som vet vilken jag menar?