Bloggrecensioner är ett nödvändigt ont, har jag märkt. I fredags såg jag HEALTH och Pictureplane på Strand i Stockholm och sammanfattade mina tankar om kvällen i min egna blogg hos Whatsupsthlm. Jag orkar helt enkelt inte att skriva något nytt, så...voila:
Någon gång under den korta period som
passerat hittills i detta årtusende började musikparametrarna och
normerna att skifta. Fördomarna som funnits om klädstil, attityd, mode
kopplad till vissa musikaliskt närgående subkulturer började bli till
intet, och om det finns en tydlig tidpunkt eller händelse som lett till
denna förändring är det ytterst få som vet om det eller är egentligen
villiga att berätta. Och i takt med att förändringarna ersatt normerna
och ironiskt nog blivit de nya normerna började också musiklandskapet
på samtliga plan (dvs genrer) att mutera, att förvrängas och förvandlas
till nya monster för oss lyssnare att förälska oss i.
Det är
därför Travis Egedy från Santa Fe, bosatt i Denver, kan hyllas av
amerikanska Stereogum och Pitchfork för musiken han gör under namnet
Pictureplane. Det är därför hans musik kan kallas för något så diffust
som "dark wave" och turnera med HEALTH från Los Angeles som fått
journalister att falla som flundror för bandet på bägge sidor av
Atlanten och som knappast kan känna sig bekväma under benämningen
"noise rock". För allt som har förändrats sedan det kanske aningen mer
musikaliskt linjära 90-talet har öppnat för att band som HEALTH ska
kunna omkonstruera och samtidigt massakrera rockmusikens regelböcker.
Det spastiska djungeltrummandet, de monotona rösterna som föreställer
sången, förkärleken till elektronisk musik och viljan att spela
icke-existerande gitarrackord genom synt-, distorsion-, och
flangepedaler har gjort HEALTH till ett musikaliskt unikum i en tid där
det bevisats vara svårare att chocka eller förvåna med endast musik som
vapen.
Fredagen den 23e oktober på Strand blir av dessa
anledningar en av årets konstigaste konsertkvällar. Pictureplane spelar
igenom sitt gig på golvet framför scen med en rökmaskin placerad under
lokalens upphöjda DJ-bås och sina egna discoljus precis bredvid sitt
mixerbord, som han slappt knappar och knåpar på och dansar bakom. Det
är, kort sagt, Girl Talk-musik minus alla miljoner samples; glitchigt
och bastant, dansat och oväntat låtfokuserat. Men framför allt
någonting som inte alls stämmer in i bilden av konsertevenemang som
varit rådande i allmänhet sedan professionalism och kommersialism
grävde sig in i populärmusikens förtrollade värld. Pictureplane låter
nämligen inte, ser inte, är inte alls som HEALTH överhuvudtaget och av
allt att döma är detta exakt det HEALTH är ute efter.
Det HEALTH gör på senaste skivan GET COLOR förefaller
nästan som en krystad gäspning i jämförelse med den förödande
krigsföring bandet utsätter sin publiks öron och sinnen för på Strand.
Det är ostrukturerat, rått och låter nästan omänskligt till och från;
Rickenbacker-baser inkopplade till obscent högljudda syntpedaler,
Fender-gitarrer som skri från döende helvetesfåglar, liksom "sången"
som skiftar mellan förvrängda skri och atonalt mumlande gör HEALTH till
något närmare ett våldsdåd än något som, om extremiteter ska tas till,
till vardags kan ses som musik. Bitvis känns det som att HEALTH blivit
så populära (Strand är närmast fullt när bandet börjar spela) för att
det är en cool sak att gilla, detta oväsen och anti-allt-manifest som
HEALTH står för med sin ljudstorm. De får indiekids att slamdance:a som
om deras liv hängde på det, vanliga 9-to-5-ers i kavaj och slips att
nicka med till musiken med en öl upphöjd i en skål mot bandet, för att
HEALTH blivit en kommersialistisk tanke inuti en kommersiellt driven
industri; det är coolt att vara indie, det är coolt att göra något som
ingen annan gör och det är därför coolt att se ett band, som byggde sig
ett namn genom gratisspelningar på hemmaplan, när de bokats av ett
bolag som arbetar med ett av världens allra största konglomerat etc.
Orelaterat
skitsnack åsido: HEALTH är ett band som försöker vara så råa och "äkta"
att det nästan känns lite falskt emellanåt. Med The Always Open Mouth av Fear Before The March Of Flames från 2006 fortfarande i färskt minne verkar GET COLOR sträva
för mycket mot att vara evigt udda och genrebrytande för att det ska
kännas riktigt övertygande. Spontant låter inte skivorna lika alls, men
under ytan kokar samma kärlek till noiserock, samma punkgrundande
fundament och samma elektroniska experimentlusta. HEALTH är coola live,
den saken är säker, men citatet "We aren’t just interested in being a
noisy screaming band" bevisar efter kvällen på Strand att denna ärliga
punkstinnade musik faller på sin egen coolhetsfasad.
