Det är så förutsägbart. Vilken konsert du än går på så finns den där, människan som tvunget ska stå längst fram och dansa utmärkande och stjäla utrymme och fokus. Som tror sig tillföra något till upplevelsen för publiken, men som bara irriterar.

Den här gången var det en amerikansk tjej som dansade extravagant balett med slängiga armar och yviga benrörelser. Jag bara väntade på att någon skulle få en fot i ansiktet. Tillsist var det en i publiken som tröttnade och sparkade till henne lite lätt på det benet hon hade i marken, då lugnade hon sig lite.

Det var trippelbandskväll på Debaser i Malmö. Eller, egentligen var det samma band i olika konstellationer som var både dubbelförband och huvudband. Allt var instrumentalt, men under ena förbandet hade de inspelade samtal med olika grannar, vilka tonsattes live. Ett fantastiskt koncept.

Jag är egentligen en sucker för röster, det är ett av mina tyngst vägande kvalitetskrav på artister jag lyssnar på, att sångaren har en röst jag älskar. Därför kräver jag mer av ett instrumentellt band, där kan musikerna inte fuska, inte gömma sig bakom en vacker sång. Varje instrument blir tydligt och får ta plats, varje fel märks extra tydligt.

Men jag blev positivt överraskad av Do Make Say Think. I synnerhet som ljusteknikern jobbade i sådant samspel med musiken, fick det att bli oväder med blixtar och åska, fick det att bli skymning och gryning. Låtarna är långa, men variationsrika, detta är postrockens svar på en symfoniorkester, på klassisk musik, genomtänkt och välkomponerat. Nyanserat och uppfyllande.

Det kräver en del av lyssnaren, men hittar man rätt mentala tillstånd, sugs man in i musiken och kan stanna där länge. Och det man går miste om visuellt på grund av ganska trista scenkläder och avsaknad av naturlig frontperson, får man igen tack vara instrumenthantering och extremt snygga gitarrer och basar, pimpade med bonussträngar och färgade med silver. Den här instrumentuppsättningen är icke lättransporterad.

En sak som dock slog mig är att postrock är en väldigt manlig genre. Eller som en kompis sa: "här är bara killar och flickvänner".

Jag har börjat göra saker jag inte brukar. Mitt knep för att inte hamna i tristessen, att inte tröttna på det jag vanligtvis tycker är kul. Det jag brukar göra är: gå på klubb, popkonserter, restauranger, barer och hipstermingel. Det jag har börjat göra: gå på konstvernissager, teater, föreläsningar, kulturevenemang, museum (alltså allt det som jag brukade göra när jag var liten och mina föräldrar släpade runt mig och mina bröder på allt som var finkultur, men som jag då inte hade vett att uppskatta, snart kommer operan också).

Som ett led i mitt utforskande av nya subkulturer gick jag igår på konsert med Jay Reatard på Babel i Malmö. Någon sa att genren var pukrock, men jag skulle hellre säga hårdrock/vrålrock/skränrock, men jag kan ha fel. Publiken bestod av mig, mitt sällskap samt övervägande svartklädda män från 30 år och uppåt, några yngre tjejer fanns också, även de i svarta kläder. Jag hade turkos klänning.

Bortsett från att jag var helt fel person på helt fel plats så var det en ganska fascinerande upplevelse, även om jag inte kommer att göra om det. Jay Reatard himself visade i princip aldrig sitt ansikte under hela spelningen, han headbangade med sin krulliga lugg tills svetten droppade på golvet och där det inte redan var blött, spottade han (stackars städaren). Jag tror han ville vara tuff. Han hade även en tatuering på högra armen och ett blommigt tantlinne.

Det var bäst när de (Jay, trummis, basist med The Cure-tisha) sansade sig lite och minskade på stöket, jag tror de hade varit grymma akustiskt. Och ändå kredd att de vägrade extranummer, när det är slut så är det slut. Punkt.

Jag missar filmfrukosten med NY77 Coolest year in Hell på BioRio på söndag men alla andra måste gå dit. Jag älskar ju BioRio, eller så älskar jag tanken på att kunna traska ett kvarter för att ta en fika framför en kvalitetsfilm. Som jag gjorde i torsdags, då jag insåg att Bananas! snart slutar att visas. Ikväll och på onsdag är sista chansen.

Men det är ingen tråkig anledning till varför jag missar detta, för imorgon åker vi till Berlin igen. Förutom de sedvanliga turerna till Kunst-Werke, Hamburger Bahnhof, C/O Berlin, Neue Nationalgalerie, gallerierna kring Auguststrasse och allt annat ska jag också ta mig till Helmut Newton foundation och Camerawork. Goda vänner och massor av mat på det är vad som gör berlinveckorna till årets höjdpunkter. Vi har även sett till att stanna över 9 november då murens fall firar 20 år. Vi ska bland annat vara med i Mauer Mob, ett projekt där 33,000 människor ska iscensätta muren där den löpte genom staden. I dagsläget är långt ifrån alla platser fyllda med utantag för områdena kring Deutsch Bundestag och Brandenburger Tor. Det blir bildkavalkad på detta när jag kommer hem.

I övrigt jobbar jag med en monter till Fotomässan 13-15 november, mer om det senare. Missa inte filmfrukosten nu.