I slutet av 70-talet var Poly Styrene sångerska och frontfigur i det banbrytande punk-bandet X-Ray Spex. Nu är hon aktuell med soloskivan ”Generation Indigo”. Rockfotos Anton Lindskog mejlade iväg några frågor till punk-legenden. Din nya skiva heter ”Generation Indigo”. Vad syftar ”Indigo” på?
– Det är generationen av unga vuxna som nu befinner sig i åldern 20 till 30. Jag är övertygad om att de kommer att förändra världen till det bättre. Jag ville att titeln skulle vara en hyllning till ”dagens ungdom” eftersom de är vår framtid och borde få mer uppmärksamhet.
Skivan är producerad av Youth från Killing Joke. Hur började det samarbetet? Är du ett fan av Killing Joke?
– Det var skivbolaget som föreslog att jag skulle träffa Youth. Vi har en del gemensamma vänner så jag visste redan vem han var. Jag spelade upp några demos honom. Han gillade det och vi kom riktigt bra överrens så det var på den vägen det började. Jag var faktiskt inte bekant med Killing Jokes musik tidigare men nu har jag lyssnat och jag gillar det verkligen!
Du har nämnt att låten ”Ghoulish” handlar om Michael Jackson. Vad var det som inspirerade dig att skriva en låt om honom?
– Det var bilderna av Michael Jackson som dök upp i media efter hans död. Han såg sjukligt blek och nästan demonisk ut. Jag tyckte det var sorgligt eftersom jag är övertygad om att han innerst inne var en väldigt snäll kille som bara ville alla väl.
Det är en hel del reggae-influenser på ”Generation Indigo” och du har med en toaster i flera låtar. Vem är han?
– Det är Brother Culture. Jag har lärt känna honom genom Adrian Sherwood [känd dub-producent och gammal vän till Poly Styrene].
Eftersom du gav ut en singel under ditt eget namn redan innan du gick med i X-Ray Spex undrar jag när du egentligen började skriva låtar?
– Som barn brukade jag gå runt på skolgården och sjunga små melodier som dök upp i mitt huvud. Jag skrev mina första egna sånger när jag var i 5-års-åldern.