The Strokes, för coola för dig.Man får säga vad man vill om de skivor The Strokes släppte efter debuten, Is This It? från 2001 och kritikerna har vanligen inte mycket snällt att tillägga, men New York-bandet har i alla fall inte tappat bort sin air av cool genom åren och fallit offer för den mesiga arenarocken som till exempel Kings of Leon. Innebär det per automatik att spelningen bli bra? Nej.
The Strokes på Peace & Love är precis så tråkiga som man hade förväntat sig att King of Leon skulle vara och det beror inte nödvändigtvis på musiken, det är hela Strokesattityden. Julian Casablancas har på sig sina uppfällbara solglasögon rätt igenom spelningen och lyfter dem ibland lite snabbt för att kolla in publiken. Under tiden passar han på att mumla något knappt hörbart eller väsentligt. Han går lite ostadigt och ser lätt vilsekommen ut på scenen. I vanliga fall hade man kanske börjat misstänka alkohol eller narkotika av något slag, men med tanke på att det är The Strokes får det hela antas vara någon form av uttryck för massiv New York coolness.
Kontakten med publiken är bortom icke-existerande och det vägs inte direkt upp av att musiken är fantastisk. De kör lite vingligt igenom hitsen från sina fyra skivor. Mest jubel får, förutsägbart nog, de låtar som fortfarande spelas ute på klubbarna som ”Someday” och ”Last Nite”. ”Juice Box” låter ovanligt bra, men får god draghjälp av häftig ljusteknik. I övrigt är The Strokes ett sömnpiller som är både lite för kyligt och coolt för sitt eget bästa.
fuck you, strokes var det bästa på hela peace & love