Fest med Way Out West!

Nu är det inte långt kvar. Dagarna blir snart till timmar och så småningom till minuter. Sveriges kanske mest populära musikfestival är på ingång. Jag talar givetvis om Way Out West – denna Göteborgs stolthet som för femte gången håller hus i praktfulla Slottsskogen. Rockfotos Madeleine Bergquist har gjort några anteckningar och en spellista för att sammanfatta festivalens mesta måsten.

Det går inte att förneka att årets program varit ganska omstritt. Besvikna indiekids och/eller rockkonversativa har uttryckt sitt missnöje över festivalens val att lägga stora delar av sin budget på världsartister som den grandiose hiphophjälten Kanye West och den minst sagt legendariske lila lilla hjälten – Prince, istället för att som tidigare år satsa nästan allt på de allra senaste Pitchforknamnen och tidningen Sonics mest hyllade artister för tillfället. Inklusive Håkan Hellström.

Jag skulle vilja dementera detta. Det gäller bara att läsa det finstilta! Klubbdelen, Stay Out West, innefattar faktiskt de flesta av förra och detta årets mest uppskrivna akter. För egen del tänker jag kanske främst på Zola Jesus eller Nika Rosa som mirakelkvinnan bakom förra årets bästa album heter. Dock grumlar hennes krock med årets bästa nykomlingar denna lycka en aning. Fantastiska WU LYF spelar nämligen samma kväll som Zola Jesus och vi som är vana Way Out West-besökare vet att det endast går att sikta på ett spelställe per kväll.

Men detta är ett lyxproblem jag kan vänta att ta itu med tills på fredagskvällen. På torsdagen är valet givet. Jag kommer att försöka ta mig till Storan där Dan Bejar och hans alterego Destroyer står på scen. Ett måste för alla som älskar kanadansisk indierock lika mycket som smootha saxofonslingor. Finns det inte plats för mig här kan jag mycket väl tänka mig att titta förbi Trädgårn istället för att låta mig förföras av Warpaints smått stenade älvrock. Jag tror dock inte att jag ser helt fel i min kaffesump när jag säger att kvällens längsta kö kommer att slingra sig utanför Annedalskyrkan dit dubstep-underbarnet James Blake är bokad på torsdagen. Det gäller att vara ute i god tid om man vill hångla till ”I Never Learnt To Share” alltså.

När Slottsskogens festivalentré sen äntligen öppnar på fredagen är vi nog många som förväntansfullt kommer att rusa dit för att se magiska hippiekollektivet Edward Sharpe and the Magnetic Zeros leverera i den förmodade sensommarsolen. Jag räknar kallt med en intensiv allsång till hiten ”Home”. Lite samma stämning tror jag även att festivalens tre coolaste kvinnor, Santigold, Robyn och Janelle Monae kommer att bidra till senare under eftermiddagen och kvällen.

Jag känner att ordet festivaltokig börjar ta form i mitt medvetande men för att det hela inte ska bli för festligt har festivalen ordnat så att Fleet Foxes (bilden) och Explosions in the Sky jämnar ut det hela med vacker stämsång och malande postrocksgitarrer. Två måsten i mitt tycke…och när Prince sen avslutar första dagen i Slottskogen är vi nog mer än redo för party igen. ”Let’s Go Crazy!” osv innan det är dags att ta i tu med klubb-”dilemmat”.

Lördagseftermiddagen bjuder sen på en välbehövlig sovmorgon. Om man inte väljer att se småsömniga Twin Shadow det vill säga. Annars tycker jag att det blir lagom att knäcka första ölen till när brittiske stjärnskottet Jamie Woon kliver upp på Linnéscenen vid halv fem.

I och för sig kan även Mr Woons musik sägas vara lite halvtrött, men om inte annat lär vi vakna när sen hiphopen tar över Slottskogen. Wiz Kahlifa värmer upp publiken redan vid 18 för att lite senare lämna över till den kanske största av dem alla just nu: Kanye West. 10.0 fick han helt välförtjänt av Pitchfork förra året och detta att en av världens största artister får högsta betyg av indietalibanernas bibel har, smått löjeväckande, både förbryllat och förundrat. Det är dock ingen som helst tvekan om saken – lördagen på Way Out West är Kanyes.

En god utmanare till titeln ”Skogens Konung” är dock Jarvis Cocker, sångare i återförenade nittiotalsikoniska Pulp. Efter att ha sett bandet på Primaverafestivalen i maj – ett gig som överträffade mina förväntningar med milslängder, har jag extremt goda förhoppningar om att första gången på evigheter se mina tonårsidoler på svensk mark.

För egen del kommer jag nog sen att avsluta festivalen med lite hardcorepunk. Ett av de allra bästa banden i genren, kanadensiska Fucked Up, är nämligen bokade till Brew House. Om jag inte väljer att bege mig till Storan för att hälsa på världens tuffaste trummis det vill säga. Min vän Mimmi spelar nämligen med sitt Pascal denna afton.

Hoppas vi ses på Way Out Fest!

Lyssna på Rockfotos Way Out West-pepplista här.