Integrity: Klubben, Stockholm 22/2

I mitten av 90-talet dominerar skivbolaget Victory Records straight edge-rörelsens hardcorescen med band som Earth Crisis och Snapcase. På samma bolag och i centrum av samma scen befinner sig Integrity, dock med en helt annan hållning och framtoning än resten av akterna i bolagets stall. Med tydligare metalinfluenser än samtida hardcoreband ses Integrity som tyngre och farligare, vars lyrik dessutom präglas starkt av teman som religion, ockultism och den annalkande apokalypsen. En Charles Mansonsk aura omgärdar gruppen. Med en karismatisk Dwid Hellion som frontfigur skaffar de sig redan under 90-talet kultstatus, och longsleeves med Integritys motiv blir uniform bland kidsen inom scenen.

Men var är alla människor? När jag anländer till Klubben en halvtimme efter utsatt insläpp kan jag räkna antalet besökare på en hand. De stackars förbanden This Gift Is A Cvrse och Rot In Hell får nöja sig med en publik långt under hundratalet. Klientelet som ändå har orkat pallra sig till Hammarbyhamnen denna regniga februarikväll består till största delen av nostalgiska 30-plussare, vars målade straight edge-kryss på händerna för länge sedan har suddats ut. Ett taggat och alltför optimistiskt fan har surrat fast en midjeväska runt kroppen i syfte att minimera materiell förlust när kaoset väl bryter ut på golvet. Det brukade gå till så på den tiden.

Men det blir inget kaos. När Integrity smyger upp på scen, släpper på rundgången och sätter igång med “Incarnate 365” är det ett sakta avvaktande Klubben som tar emot dem. Publikmassan har förvisso vuxit till ett par hundra, men det är ändå obekvämt glest mellan raderna. En mardröm för ett band som likt de flesta DIY-orienterade punk- och HC-akter lever på publikens energi.

Den första halvan av setet trevar sig Integrity rutinerat fram bland både äldre och nyare låtar. Men när det välkända tugget från en furiös “Vocal Test” strömmar ut från högtalarna händer något. “Det är för fan INTEGRITY på scen!” skriker någon spontant, som en liten påminnelse om vad det egentligen är vi beskådar. Energin i lokalen förändras. En söt liten enmans-circle pit som utspelas på golvet blir startskottet för en blixtrande andra hälft av kvällens knappt timslånga set. Lyckligtvis verkar Integrity vara lika nostalgiska som resten av oss åldringar i lokalen, majoriteten av låtarna som framförs hämtas från de klassiska albumen Systems Overload och Humanity Is The Devil från 1995 och 1996. Valen känns självklara, om man ska vara riktigt ärlig har Integrity inte presterat något av större intresse på platta de senaste 15 åren.

Bland höjdpunkterna under kvällen finns “Systems Overload”, “Abraxas Annihilation” och “Hollow”, men som mest briljerar Integrity i stora “Jagged Vision of My True Destiny” som sätter fin fart på folket i publiken. Mot slutet av konserten har pastor Dwid med följe ändå lyckats piska upp en maffig stämning på Klubben, och jag kommer plötsligt på mig själv stå där med ett fånigt flin på läpparna. Men jag kan inte släppa tanken på hur det hade sett ut om arrangörerna hade placerat spelningen på Kafé 44 istället. Kanske hade vi fått bevittna en modern klassiker.