För att förstå sig på den hjärtvärmande känslan som infann sig när jag stod två meter från Neutral Milk Hotels Jeff Mangum måste jag först berätta om mitt första besök i staden där spelningen ägde rum – Dublin.
Ett dygn innan spelningen landade jag och min gode vän Markus på Dublins flygplats. Vi hade inga som helst förväntningar av staden. Det vi bemöttes av var vad jag skulle beskriva som ganska svår fattigdom. Staden var smutsig, invånarna klädde sig simpelt och vissa byggnader såg ut att gå itu närsomhelst. Vi irrade runt en längre tid i sökandet efter en värdig sysselsättning men kom fram till att det enda som fanns att göra en tisdagskväll var att sätta sig på en pub och supa sig redigt full. Väl inne på puben omfamnades jag av värme och kärlek. I ena hörnet satt en man i 50-årsåldern med en gitarr och sjöng gamla folkvisor. Folk vajade fram och tillbaka till musiken medan de drack sin Guinness och talade med varandra om gamla goda tider. Behovet av att supa sig full försvann nästan omedelbart då jag insåg att jag redan var berusad på den folkliga irländska kulturen.
Så, jag befinner mig framför scenen på Vicar Street och omges av fler snygga människor i ett rum än vad jag sett på ett dygn i Dublin. Människor från hela världen har samlats för att se lo-fi guden Jeff Mangum. Detta skulle vara den första spelningen i Europa som Mangum gjort på över 15 år. Det krävdes bara ett album för att han skulle bli legendförklarad och hans fans har bara blivit fler och fler sen dess – Och ja, det är utsålt. Det var ett mirakel att Markus fick tag på ett par biljetter till spelningen, de sålde slut blixtsnabbt så fort de släpptes. Runt klockan elva irländsk tid kliver en mycket lång Jeff Mangum på scenen med ett litet leende på läpparna, vinkandes åt publiken. Publiken å andra sidan är helt hysterisk. På scenen omges Jeff av fyra slitna akustiska gitarrer och i mitten en stol – det är allt. Mycket simpelt.
Han öppnar med avslutningslåten till albumet In The Aeroplane Over The Sea, ”Two headed boy, part 2”. Publiken tystnar omedelbart (förutom de alkoholiserade svenskarna till vänster om oss). Jeffs blick är fäst rakt fram medan han sjunger med starka toner. Ett tag under öppningslåten får jag för mig att han vantrivs på scenen; blicken är inte direkt glädjande. Jag kommer att tänka på varför han slutade turnera, att han var trött på det konstanta resandet, prestationsångesten, tillsammans med en del andra anledningar. Alla dessa tankar försvinner så fort låten är klar och han visar sin uppskattning med ett stort leende och ”Thank you so much”. Under de två första låtarna är publiken nästintill knäpptyst. Det är nästan som att Jeff Mangums röst är för mäktig för att störa, fastän alla kan alla låttexter innantill. Men när det första ackordet till Holland 1945 spelas kan inte någon hålla emot längre. Och det är här som den folkliga irländska kulturen verkligen uppenbarar sig. Det är så mycket hjärta i publikens sång. Holland 1945 är en låt som verkligen får en att känna allt; glädje, sorg, nostalgi, beröring, och det framgår verkligen den kvällen. ”It’s beautiful” säger Jeff under mellanspelet. Efter den låten är publiken osäker på om de har gjort bort sig eller inte, så sången blev under nästa låt lite blyg. ”You can sing along if you want to” säger Jeff snabbt medan han spelar. Publiken andas ut och tar därefter ett stort andetag in för att sjunga med igen. Det är fascinerande att se hur Mangum lyckas använda publiken som ett instrument.
Avslutningslåten blir ”Two Headed Boy Part 1” efter att legenden blivit tillbakaapplåderad. Under outrot till låten håller en del av publiken upp tändare för att symbolisera hur fantastiskt vackert det hela är. Förvisso hade jag ingen tändare på mig – men ja – det var en fantastiskt vacker upplevelse, och jag tvivlar på att jag kommer att få se Jeff Mangum eller någonting liknande någonsin igen.
