Vad gitarrpopvärlden behöver är sådana som Odd Future

“I want to thank all you punk motherfuckers who came out tonight”. Det är inte en jordnötsinsmetad Iggy Pop som tackar publiken för en spelning, ej heller kommer de avslutande orden från en John Lydon i sin spikesfrisyr som blir spretigare och samtidigt mer svårdefinierad för varje dag som går. Orden kommer från en tanig svart kille med glugg mellan tänderna och fotbollstrumpor uppdragna till sina knän.

Odd Future är aktuella med sitt mix tape OF Tape Vol.2 och firar detta med en spelning i New York på releasedagen. Spelningen visar sig bli väldigt speciell då den nyligen fyllde 18 år gamla Earl Sweatshirt gör comeback efter att (enligt ryktena) skickats till en skola i Samoa för att få bukt med sina våldsamma, homofoba och misogyna texter skrivna vid 16 års ålder. Odd Future, som egentligen heter Odd Future Wolf Gang Kill Them All, har diskuterats intensivt det senaste året och det mesta som kan sägas om gruppen är redan sagt. Gruppen har blivit hyllade för sin lekfullhet, do it yourself-estetik, sina minimalistiska beats och vilt skjutande texter som blandar grova våldbeskrivningar och sovrumstankar om frånvarande fäder med en stor dos humor. Framför allt har de också blivit kritiserade för nämnda texter och andra offentliga uttalanden som har upprört de flesta som kan bli upprörda.

När jag ser gruppen live blir allt detta irrelevant, hyllningar som sågningar. Det enda som återstår är ett gäng ungdomar som ser ut att ha fantastiskt roligt tillsammans samtidigt som de piskar igång publiken till ett hysteriskt tillstånd precis som alla unga rock’n’roll-band borde göra. Det är nämligen det som står klart när spelningen till slut avslutas med att hela kollektivet står och poserar för ett kort på scenkanten; det här är ett band som har det som indievärlden saknar just nu. Det är få nya band som kommer ut och spelar med den glädje och relativa oförstördhet som präglar spelningen. Tyler, The Creator som får sägas vara kollektivets största stjärna hoppar ideligen ut i publiken samtidigt som resten av kollektivet står i en ring runt gruppens DJ, Syd The Kid, och försöker komma överens om vilken låt som ska spelas härnäst.

Framför allt så är det få band just nu som verkar inspirera ännu yngre människor att göra det själva som Odd Future gör just nu. Hur många kommer citera Odd Future som en influens om 10 år jämfört med säg, The Vaccines? Liksom The Clash stoppade gitarrer i händerna på 15-åringar 1977 så får Odd Future ungdomar idag att inse att om man bara vill och kämpar så kan man likt gruppen få spela in skivor, göra en egen tv-serie eller starta sin egen klädbutik. När Tyler, The Creator fick pris för bästa nya artist på MTV:s VMA-gala kunde man mellan de bortbleepade svordomarna höra hur det hans korta tacktal bestod av var att uppmana sin publik att de kan göra det här själva och att tro på sig själva. Det var därför inte oväntat när kollektivet förra året annonserade att de tackade nej till alla storbolag som slogs om deras underskrift för att istället bilda sitt eget skivbolag.

Vad gitarrpopvärlden behöver (och kanske världen i övrigt) är sådana som Odd Future, folk som dyker upp från ingenstans men som ändrar alla spelregler genom att skita högaktningsfullt i allt vad regler heter. Odd Future är idag, kanske inte imorgon, det som alla nya band ska vara: människor som plockar upp musikkolonialisternas linjaldragna karta om hur musik ska vara och se ut och ritar om den till det enda som återstår är ett långfinger till folk som ens får för sig att göra något så dumt som att rita kartor. För bortom alla pubertala och provokativa texter finns ett budskap som är lika relevant idag som 1977: gör det själv.