Baksidan med åtta scener späckade med bra musik gör ju att man missar mycket man vill se och man får helt enkelt hoppas att man prioriterar rätt. Valde man t.ex. att lägga 1,5 timmar på att se Rufus Wainwright (vilket jag inte gjorde) på stora scenen missade man samtidigt Girls, I Break Horses, Lower Dens, Afrocubism och Marianne Faithful. Och när Wilco spelade på stora scenen (såg inte det heller) spelade Beirut, Thee Oh Sees och Kindness på andra scener. Primavera försöker motverka detta en aning genom att låta några av de mindre banden spela en extra spelning i en av parkerna i stan dagtid (och då även för de som ej har festivalbiljett) eller på inledningseventet på onsdagen. Men missar bra band – det gör man oundvikligen.
Nu ska jag dock hålla mig till det som var bra. Musiken som gjorde att jag reste tillbaka till Primavera för tredje året i följd. Jag såg Refused göra en lysande spelning på torsdagen – de blir livsfarliga på Way Out West. Jag såg Laura Marling ha lite för kort om tid på sig att skapa samma magi som i Annedalskyrkan härom året, men oj vad bra hon är. Jag gillade Purity Rings (bild, sid 2) trolska elektropop även live, jag fick ett spanskt favoritband i noisiga Unicornibot, jag gillade Lee Ranaldo (från Sonic Youth) även i popversion och jag blev än mer förtjust i Sharon Van Etten än vad jag redan var. Friends, John Talabot och Liturgy imponerade också på mig. Men min topp-5 på Primavera Sound 2012, i omvänd ordning, är som följer.
5) Jeff Mangum. Jag älskar verkligen Neutral Milk Hotel. Men jag hade förmånen att se Jeff två gånger i England i mars, något jag skrivit om här. Och utan de tillfälliga inhopp av sågspelare och blåsare han hade då blev det aningen tamare här, även om det naturligtvis var enastående bra ändå. Troligtvis hade jag uppskattat det ännu mer utan den upplevelsen att jämföra med.
4) Thee Oh Sees. Första gången jag såg detta noise/garage/neopsych/whatever-band från San Fransisco. Överkörning, nuff said. Fantastiskt.
3) Spiritualized. Alltid lysande live och med en av årets allra bästa plattor, Sweet Heart Sweet Light, att ösa guld ur, var succén given på förhand. Gillade även att de hade ett riktigt stort band med bland annat gospelskolade körsångerskor för att till fullo kunna återskapa magin på scen.
2) The Rapture (bild, sid 1). Stod för festivalens stora dansfest på stora scenen sist på fredagen. Jag dröp av svett efteråt, och det var inte på grund av värmen. The Rapture är ett enastående liveband. ”How Deep Is Your Love”, en av förra årets allra bästa låtar och spelningens avslutning, funkade precis så bra live som man kunde hoppas på.
1) Dirty Three. I mitten av 90-talet gick Nick Cave på spelning i Melbourne och såg denna instrumentaltrio (violin, gitarr, trummor) live för första gången. Han har kallat denna spelning ett ”life changing event”. Han bjöd in violinspelaren Warren Ellis att spela på Murder Ballads, vilket var så lyckat att Warren till nästa platta var fast medlem i Bad Seeds. Och alla som på senare år sett Bad Seeds eller Grinderman inser att dessa band inte vore vad de är utan multiinstrumentalisten med sektskägget vid Nicks sida.
Dirty Three live påminner inte om någonting annat. Och trots den odiskutabla skönheten i Warrens violinslingor ligger slutprodukten väldigt långt från någon slags ”classical rock”. Det är nästan en egen genre. I en intervju för några år sedan sa Warren Ellis angående Dirty Three som liveband – ”On our day, we’re quite something”. Och den här kvällen hade de sin dag. Speciellt avslutande numret ”Some Summers They Drop Like Flies” var något av det bästa jag någonsin hört från en scen. Efter den ordinarie låtens 5-6 minuter släppte bandet på bromsen fullständigt och ett närmast omöjligt möte mellan de vackraste violinslingor och fullkomligt råös tog festivalens absoluta kronjuvel till höjdpunkt i mål.
