Spotifylista med de flesta som nämns i texten finner ni här
Knappt har den sista tonen från Peace & Love tystnat innan det är dags för nästa stora festivalhöjdpunkt. Under kommande veckoslut åker vi över Öresund och besöker Nordens största festival. Jag talar självklart om Roskilde som i år genomförs för 42:a året i rad.
Jag har hört vissa röster om att årets line-up skulle vara svag. Det är naturligtvis inte sant. Roskilde har aldrig svaga line-ups nuförtiden. Naturligtvis kan man tycka att det är få absoluta favoritband, men då är det bara att gräva lite så hittar man lätt nya favoriter att kolla in. Som vanligt finns det fina grejer egentligen oavsett vilka genrer man föredrar.
Under de fyra festivaldagarna har Roskilde i år riktigt tunga headliners till samtliga kvällar. I tur och ordning ska The Cure, Jack White, Bruce Springsteen och Björk försöka få de mer än 70 000 besökarna att få marken nedanför Orange (största scenen) att skaka. Speciellt intressant är det med Springsteen, som aldrig förr spelat på en festival i Norden och här har att göra med en publik som till stora delar inte redan är frälst. Blir spännande att se hur han hanterar den situationen. Men de stora namnen är bara en försumbar del av den enorma häxkittel av bra band som är Roskildefestivalen. Låt oss gå igenom de fyra festivaldagarna och sortera ut potentiella godbitar.
Torsdag 5/7
Första dagen är som vanligt lite kortare än de följande och första band börjar inte spela förrän kl 17. Eller band förresten – först ut är Araabmuzik, som är en DJ, och med trummaskin och sampler skapar hypermodern electronica som kanske passat bättre sent på natten. Men han är bra, och ett gott alternativ att börja festivalen med. Om man inte är såld på idén att en (förhoppningsvis solig) eftermiddag stå och titta på en DJ finns alternativ. Det naturliga vore kanske brittiska psychrockarna Django Django, och jag har en känsla av att de kan vara bra live. Men Roskilde har som alltid ett underbart utbud av musik som slarvigt och synnerligen oprecist brukar avfärdas som ”World Music”. Musik som inte har sitt ursprung i väst. Och jag är klart nyfiken på Orquesta Tipica Fernandez Fierro från Argentina. ”Uppdaterad tango i rå tappning” har det kallats och jag är mer än nyfiken.
The Shins känns som ett osäkert kort. Jag är rädd att jag bara kommer vilja höra gammalt godis, även om nya plattan Port Of Morrow har sina förtjänster. Speciellt titelspåret skulle kunna utvecklas till något riktigt bra i liveversion, men med tanke på hur besviken jag blev på James Mercer när han spelade med Broken Bells på Way Out West för något år sedan, har jag ganska låga förväntningar. Mycket av kvällen handlar annars om The Cure, och vill man komma in ”pit-en” (frontsektionen) bör man nog köa tidigt. Själv kommer jag nog ta det lugnt och först kolla in Clock Opera.
The Cure live är såklart en ren njutning för fansen som vill höra sina favoritlåtar från hela bandets imponerande karriär. De spelar gärna mer än 2,5 timmar och rapporterna från t.ex. Hultsfred talar entydigt om nöjda eller exalterade fans. Jag är dock mer tveksam hur deras maraton tilltalar nya lyssnare. Det spelar dock mindre roll när en stor del av Roskildepubliken sannolikt har en relation till bandet.
Min personliga höjdpunkt denna första kväll handlar på förhand om Janelle Monae, som spelar sist på näst största scenen Arena. Det är andra året i rad hon spelar på festivalen, något som bara det är ett gott betyg då det är ovanligt att festivalen bokar samma (några danska akter undantagna) två år i rad. Och är hon lika bra som förra sommaren, då hon turnerade med ett 15-mannaband, är det bara att gratulera de som väljer bort slutet på The Cure (om de spelar mer än 2,5 timmar, vilket inte alls är omöjligt) eller omhuldade Perfume Genius, som spelar samtidigt på mysiga Gloria-scenen. Natten avslutas sedan med supergruppen Apparatjik som ska få publiken nedanför Orange att dansa till deras melodiösa elektropop och kosmiska visuella scenshow som lär vara något alldeles extra. Apparatjik har medlemmar från Mew, Coldplay och A-ha, men låt er inte vilseledas av det – det låter överhuvudtaget inte som något av dessa band. Precis tvärtom faktiskt. I stället för trygg pop är Apparatjik snarare futuristisk dansmusik.
