Det finns artister som målmedvetet arbetar på år ut och år in och sakta men säkert gräver sig in i det folkliga medvetandet utan att någon riktigt förstår hur det gick till. Ane Brun är en sådan artist. Från debuten 2003 och fram till förra årets It All Starts With One har hon envetet renodlat sin folk- och visrock på samma sätt som, säg Sophie Zelmani, och på kuppen blivit stor i hemlandet.
Det är solig lördagseftermiddag när den Stockholmsboende norskan kliver på Skeppsholmens stora scen och förutsättningarna kunde knappast vara bättre. Det blir aldrig heller mindre än en behaglig spelning; bandet är tajt, framförandet kompetent och publiken uppskattande. Men ändå är det som att det aldrig riktigt tar fart. Ljudet är ett problem, Bruns sång grötar ihop sig i mixen och spelningen tappar emellanåt styrfart på grund av en bristande dynamik som gör att det hela blir lite… tråkigt. Visst glänser det till emellanåt, som i i den pulserande “Do You Remember” som låter som något som skulle kunna ha platsat på Graceland, helt klart spelningens höjdpunkt. Eller den mäktiga balladen “Undertow” som visar vilken kraft Brun besitter – när hon väl vill använda den. Slutintrycket blir ändå något ljummet.
Countrydrottningen Emmylou Harris är minst lika legendarisk som fredagskvällens höjdpunkt Patti Smith. 65-åringen från Alabama är lika relevant idag som under hennes första storhetstid i mitten av sjuttiotalet och hennes pondus och status i genren är oslagbar. Den här kvällen spelar hon klassiker signerade Townes van Zandt och Merle Haggard, sjunger vacker klassisk gospel och bjuder upp till klassiskt countrysväng om vartannat. Det märks att Harris och Red Dirt Boys är proffs och vet hur de ska bygga upp en spelning som aldrig står still och trampar i samma spår. “We’ve done some terrible things in our country” säger Harris innan hon sjunger en rörande “Emmett Till” om 14-åringen som mördades för sin hudfärg i femtiotalets Mississippi. Van Zandts “Poncho and Lefty” görs i en rysningsframkallande version men vackrast av allt är den majestätiska “Michelangelo” som påminner om vilken röst Harris fortfarande besitter.
