På väg nedför Per Dubbsgatan vid Annedalskyrkan, aningen stressad, planeras dagens festivalprogram; har redan missat Brooklyn-hypen Oberhofer – får ta igen detta vid ett senare tillfälle. Bestämmer mig redan nu att Mazzy Star vid nämna plats kan bli alltför svårintaglig vid midnatt, så siktet är inställt på antingen Storan eller Trädgår’n. På teatern spelar hyllade britten Adam Bainbridge aka Kindness, vars debutskiva World You Need a Change of Mind fått mig att återvända till vit stelbent discofunk. Därefter spelar Chromatics, som gjort en av årets låtar genom ”Kill for Love”. På Trädgår’n ska El Perro del Mar framföra hela nya skivan Pale Fire. Kan bli något extra. Men dessa spelningar tillhör en vag, men stundande framtid.Klockan närmar sig 16.30, möts av en enorm kö in till festivalområdet, men pressbandet hjälper mig att få modet tillbaks. Besökarantalet slår tidigare år och dagens fina sommarväder får mig att hoppas på en lyckad öppning. Tar mig förbi kön, för att gå direkt till Thurston Moore på Linnéscenen.
Missar stora delar av spelningen, som enligt uttalanden från Øyafestivalen är ett måste, men som inte ger mig särskilt mycket. Älskar Sonic Youth, men eftermiddagssol och rundgång får mig inte att hoppa av eufori. Detta är inte Thurston Moores fel, utan mitt.
Nästa mål är De La Souls lekfulla och partystinna hip hop och det märks att publiken är mer på tå ute på den stora gräsmattan vid Azalea än inne i tältet. Det riktiga lyftet infinner sig dock inte, men klassiker som ”Me, Myself and I” höjer festivaltemperaturen ytterligare. Den stora hip hop-dagen är dock lördag med bokningar som A$AP Rocky, Common, Frank Ocean och OFWGKTA. Dessvärre har Ocean insjuknat – håller tummarna för snabbt tillfrisknande.
Lämnar festivalområdet för att äta vegetarisk sushi; gillar ledningens tilltag att endast servera vegetarisk mat och de som känner sig kränkta eller lurade borde se över sina prioriteringar. Svenskar har en tendens att tänka miljövänligt, men när vardagslivet påverkas sviktar intresset.
