Calexico har tagit sitt namn efter en stad i Kalifornien, belägen på gränsen mot Mexiko. Staden, som på den mexikanska sidan lustigt nog heter Mexicali, ligger mitt ute i ingenting omgiven av vidsträckta öknar. Och alla som hört bandet, som inte alls kommer från Kalifornien utan från Arizona, inser att det är få band i världen som har ett mer träffande namn. Få band ger så omedelbara bilder av de närmast oändliga torra sandlandskap med kaktusar och skallerormar och ibland, men verkligen bara ibland, en ringlande highway som skär fram genom landskapet där Calexico utgör en udda, mänsklig utpost. Mestadels färdas nämligen Calexicos musik med häst, bara i kortare stunder eller enstaka låtar, är transportmedlet bil.
Bandet Calexico har varit med oss sen 90-talet och har nyligen släppt plattan Algiers. Skivan tillför inte bandet särskilt mycket nytt, men är sedvanligt fylld med trumpeter, mariachigitarrer och kliniskt vackra melodier. Och självklart kommer många, närmare hälften, av de låtar man spelar under kvällen från detta släpp. Det gör ingenting, då flera av låtarna utgör höjdpunkter, speciellt då de båda trumpetspelarna tar plats och för oss med till söder om gränsen mot Mexiko. Lite mindre upphetsande är det när bandet i korta stunder hänger sig åt mer utpräglad americana och tappar sin särprägel. Men mest är det oerhört fint. Den ena trumpetspelaren gör, på spanska, en råsnygg duett med sångaren Joey Burns i ”Roka”, de arrangererar om sin gamla ”Sunken Waltz” på ett sätt som låten vinner ytterligare på, de gör en nästan gåshudsframkallande låt som inte kom med på senaste plattan – ”Dead Moon”, en dyster men ack så vacker historia. Och som alltid spelar de Love-covern ”Alone Again Or”, en låt som är mer given i deras setlists än någon av bandets egna låtar. Melodin följer originalversionen mer eller mindre helt, men trumpeterna och den mer akustiska ljudbilden hos Calexico gör likväl covern relevant.
Extranumren är de som tilltalar mig allra mest. Joey Burns kallar upp försångerskan Laura Gibson för en oerhört vacker (och äran för det tillfaller mest av allt Gibson) och avskalad cover på Leonard Cohens ”Waiting For The Miracle” och sen faller återigen ljuset på de båda trumpetarna när de dundrar igång ”Crystal Frontier”, i liveframförande en verklig undantagslåt som får mig att drömma mig bort till en lycklig fest en stilla kväll i en vacker liten stad i Baja California. Det är för övrigt fascinerande hur denna låt utvecklats sedan den ursprungliga, inte särskilt upphetsande, studioversionen. Spelningen avslutas sedan, precis som Algiers, med en mörk och praktfull ”The Vanishing Mind”.
Det är söndag, folk ska jobba dagen efter, men ändå är det en mycket uppskattande publik som bevittnar ett Calexico i toppform på KB. Bandets positiva utstrålning, det finns en genuin glädje över att spela musik för de människor som tagit sig hit och väldigt lite rockstjärnemanér hos de sju herrarna, får folk att sjunga med, klappa i takt eller bara få gåshud till de vackra arrangemangen. När de lämnar scenen efter drygt 1,5 timmar är det få, om någon, som hade kunnat begära mer.
