Tower Of Power: KB, Malmö 3/11

Tower Of Power är en institution i funkvärlden. Sedan slutet av 60-talet har de släppt otaliga album, skapat ett flertal hits, kompat massor med storstjärnor och, mest av allt, turnerat oräkneliga varv runt jorden. Bandmedlemmar har slutat, bytts ut, tillkommit och börjat om. Dagens tiohövdade upplaga innehåller till cirka hälften ”gamlingar” som varit med sen de tidiga åren och i övrigt ett antal yngre talanger som tagit över när andra slutat.

Den här kvällen har två av de fasta medlemmarna, trummisen David Garibaldi och sångaren Larry Braggs, lämnat återbud för att mottaga någon utmärkelse resp. familjeangelägenheter. Den tillfälliga trummisen John Heredia gör ett gott jobb. Det gör egentligen sångaren Fred Ross (som bara repat med bandet en vecka) också – han har en bra och omfångsrik röst som gör materialet rättvisa men han tappar några av texterna och behöver sjunga innantill och till exempel blir fartfyllda ”Only Too Much Oil In The Ground” inte den höjdpunkt som den har potential att vara då han inte riktigt hänger med i tempot.

Det som dock är mest framträdande hos Tower Of Power, och som gett bandet dess världsrykte, är den fem man starka blåsensemblen. Två trumpeter och tre saxofoner som gör allt rätt hela tiden. Att specialstudera barytonsaxofonisten Stephen Kupkas brölande instick eller tenorsaxofonisten Tom E Pallisters virtuositet ger bara associationen ”perfektion”. Även resten av bandet är storartat, inte minst gitarristen Jerry Cortez, som håller en låg profil utom när han verkligen ges plats. Då äger han scenen.

Låtlistan är lika väntad som önskad. De flesta av bandets mest kända låtar får plats, några mer okända spår plockas också fram (”We’re digging deep into the funk bag”, som frontmannen Emilio Castillo kallar det) och får sällskap av lånade klassiker som Billy Pauls ”Me and Mrs Jones” (en cover som tyvärr inte tillförde någonting) och James Browns ”Soul Power”, som däremot var en av de verkliga höjdpunkterna då den i medley med bandets kanske mest kända låt, ”What is Hip?” fick avsluta ordinarie set. Där var publikfrieriet totalt med publiken som i det närmaste mangrant vrålade med i varenda ”Soul Power”. Det blev två fina extranummer också i form av ”You’re Still A Young Man” och den oklanderliga showstoppern ”Soul With A Capital S”.

En spelning med Tower Of Power är ren underhållning. Det finns inget som helst innovativt, det finns inga djupa meningar, texterna innehåller sällan djupare budskap än ”So I Got To Groove” eller ”You Got To Funkifize” och bandet låter sannolikt mer eller mindre exakt som de alltid gjort. Men om man älskar övermusikalitet och sanslöst sväng, främst personifierat av världens kanske tajtaste blåssektion, så bör man naturligtvis försöka uppleva en spelning med det evigt unga Tower Of Power. Ett band som trots att de inte är det minsta okonventionella låter tämligen unikt. Bara genom ren kvalitet.