Det är lördag och inne på Debaser i Malmö är dansgolvets tak dekorerat med färgglada trianglar och texten ”Freaks n Geeks” (namnet på kvällens klubb) i frigolit hänger ner ovanför dj-båset. Chris Cohen, som spelat med Deerhoof, har nyss agerat förband åt aftonens storhet, Julianna Barwick.
Strax efter 22 uppenbaras Julianna sig på scen med endast henne själv, sitt höga bord med ett litet mixerbord och vad jag tror är någon slags synthmixer. Hon har mörkt långt hår som smälter in med hennes svarta kläder. ”Hei Malmeo” säger hon på halvdålig svengelska och ler. Precis som på omslaget till albumet The Magic Place från 2011, så är det gröna träd som är temat på scen ikväll. För bakom henne finns en backdrop som visar rörliga bilder av skog, hav, himmel, grönska och all annan typ av landskap.
Från att ha varit mörkt på scen så sprider sig ett gröna ljuset över lokalen. En av de första låtarna hon spelar är ”Bob In Your Gait”. En låt hon gör fantastiskt. Jag hade just undrat hur hennes musik skulle fungera i livesammanhang. Nu förstår jag. I varje låt spelar hon in sin röst och lägger på nya slingor av magiska toner. Bara hon låter som en hel kör. Man blir därför förvirrad när man blundar en sekund och får tron att hon inte är ensam på scenen. Ändå kan jag i vissa stunder känna att jag saknar något mer, för låtarna svävar in i varandra vilket gör att de bli slående lika varandra. Genom sitt sätt att arbeta igenom låtarna helt själv, lägga på och spela in och spela upp, får mig direkt att tänka på Imogen Heap och detta radioframträdande:
Publiken håller avstånd och vågar inte riktigt närma sig scenen utan står i sina egna grupper och hörn. Men uppmärksamheten är ändå riktad mot Julianna, det är det ingen tvekan om. Varje låt tonas ner i slutet och innan en ny tar start så ler och bugar Julianna lite blygt med huvudet. Hennes försiktiga jantebeteende känns ärligt men omotiverat då hon inte har någon anledning till att lägga sig under oss.
Man tillåter sig själv att blunda då och då, för att helt enkelt drömma sig bort. Men oavsett om jag blundar eller inte ser jag ser samma sak. Landskap och åter landskap. Julianna har skapat ens egna drömmar utifrån sig själv. Något jag trodde var omöjligt.
Nu kommer äntligen ”Vow”. Det är säkert mångas favorit. Jag tror det är det, för publiken har ett varmt och lyckligt uttryck i sina ansikten. Rött ljus skymmer igenom tillsammans med det gröna skenet och stämningen höjs. En man sätter sig på golvet. Jag vill också göra det, känner jag. Men framför allt så tror jag att det hade varit mest stämningsfullt om det just hade varit sittplatser till alla. Det är en sådan spelning. Jag vill sitta bekvämt och bara titta på Julianna medan hon själv blundar och höjer mikrofonen mot taket och sjunger.
I vissa låtar är basen extra stark. Då är det som bäst. Jag får känslan av att vi är i en kyrka och inte inne på Debaser, för varje ljud som når ut trycker hårt mot trumhinnorna, så som det bara kan göra inne i en kyrka.
Det sista Julianna Barwick säger till oss är ”Hey guys, I got one more. Thanks for coming.” Och en till blir det. Sen tackar hon oss ännu en gång, kliar sig i håret, höjer på ögonbrynen och ser lite lätt obekväm ut. Men hon ler och jag hoppas hon förstår att vi tycker om henne. Applåderna är många och starka för att vara så pass lite folk som det ändå är denna kväll. Julianna Barwick hade förtjänat en större publik.
