Vanligt Folk gör tung, skitig EBM på sitt alldeles egna hemmagjorda vis med mycket punkattityd. De har lovordats av såväl Fredrik Strage som PSL – och sedan första EP-släppet i våras har de bokats till såväl svenska synthfestivaler som till Debaser. Idag släpps Göteborgstrions nya singel och video ”Härdelsen”. Här är vår intervju. David Sundqvist har ett imponerande CV. Han har spelat bas i punkbandet C.C. Armé, stått bakom spakarna i dokusåpakändisen Kitty Jutbrings kortlivade synthpopband Kitty & the K – och även varit på väg mot ett internationellt genombrott tillsammans med britpopinfluerade Elasmo i slutet av 90-talet. I Vanligt Folk programmerar han feta, D.A.F.-inspirerade synthbasgångar till Andreas Carlssons punkiga sång och Jonas Abrahamssons frenetiska trumpisk. Rockfotos Anton Lindskog växlade några ord med den mångfacetterade kulturarbetaren innan Vanligt Folks sedvanligt svettiga spelning på Inkonst i Malmö.
Det var under 2010 som vännerna David och Andreas fick idén att göra rå, avskalad EBM med svenska texter. Hösten 2011 anslöt sig Jonas Abrahamsson som vi känner igen från bland annat Jens Lekmans kompband.
– Jag tror mest det var en fix idé vi hade om att starta ett EBM-band och sjunga på svenska, berättar David. Och göra det bra så att det inte låter ”tyskt på fel sätt” som…ja, du vet sån där ”eurotechno-EBM” finns det ju gott om. Både jag och Andreas gillar D.A.F. väldigt mycket – och det är ju väldigt mycket punk i vad de gjorde.
I somras spelade ni tillsammans med bland annat D.A.F. på Electronic Summer i Göteborg. Är det stor skillnad mellan att spela på en synthfestival och att spela på exempelvis Debaser?
– Nej, jag skulle inte säga det. Vi är ganska bra på att fylla upp scenen. Det funkar så länge lokalen inte är för stor.
I Tyskland är intresset för synth och EBM större än någon annanstans i världen – och i våras uppmärksammades Vanligt Folk av tyskspråkiga synthtidningen Sonic Seducer.
Blev ni förvånade över att en tysk tidning ville skriva om ett band som skriver svenska texter?
– Just i det här sammanhanget tror jag att vårt skivbolag Progress Productions har väldigt stor betydelse. De har ett gott förhållande till den där tidningen som gillar nästan allt de ger ut. Då lyssnar de väl helt enkelt med ett annat öra än de hade gjort annars.
– På ett sätt kan jag tycka att det är lite coolt. Och egentligen är det väl inte konstigare än att jag själv lyssnar på D.A.F. och Einstürzende Neubauten. Jag förstår ju inte heller vad de banden sjunger om.
Med låttitlar som ”Herrar och Hundar” och ”Moralekonomin/Ofreda Biståndet” har många uppfattat en politisk underton i Vanligt Folks ofta rätt abstrakta cut-up-lyrik.
Tycker du att det är för lite politik i svensk musik?
– Jag tycker mest det är ett jävla tramsande med ”hjärta och smärta” hela tiden. Det känns kul – och viktigt – att skriva om något annat. Jag vet inte om jag själv tycker vi är så politiska alltid. Vi skriver om det vi ser runt omkring oss.
Det finns ju en grad av abstraktion i det ni gör också. Även när ni skriver om laddade ämnen så får man aldrig känslan av att ni ”står och pekar med hela handen”. Är det en svår balansgång?
– Nej, jag tror bara det är en följd av att vi inte har någon tydlig politisk agenda. Vi är först och främst betraktare. Om det hade funnits en tydlig politisk avsikt med det vi gör så tror jag helt klart vi hade kört den grejen fullt ut. Vi är inte så beslöjade med avsikt.
Varför har ni svenska flaggan som backdrop på era spelningar?
– Det är fri tolkning på den, hahaha. Och den är ju skändad så då är det väl okej. Det är kul att använda flaggor eftersom det finns så mycket symbolik i det och det väcker så många frågor. Och så är ju den svenska flaggan väldigt laddad.
