Det ska påpekas att mina förväntningar på kvällens inledande band Legend på förhand var höga. Men det här hade jag bara inte kunnat föreställa mig. Ryktet om den isländska trion har spridit sig som en löpeld (nåja) sedan debutalbumet släpptes internationellt i slutet av 2012. Under året som gått har det twittrats från festivaler som Iceland Airwaves och Terminus om bandet som höjt ribban för vad elektroniska artister måste prestera på scen. De har beskrivits som ett Suicide för 2010-talet och 34-årige sångaren Krummi Björgvinsson har kallats den bästa frontmannen ur sin generation. Måhända att det sista är lite överdrivet – men efter att ha sett dem live kan jag bara instämma i hyllningskörerna.Krummi är även sångare i Mínus (Islands första internationellt uppmärksammade hardcoreband). Legend är det omöjliga som händer när en hardcoresångare (med erkänd fäbless för 80-talets one-hit-wonders) bestämmer sig för att göra gotisk industripop tillsammans med en klassiskt skolad pianist. Jag har väldigt svårt att hitta något att jämföra dem med. Min första association är tyska Project Pitchfork som på ett liknande sätt blandar industriellt mangel med liveinstrument, starka melodier och suggestiva atmosfärer. Stundtals låter det som en punkigare och farligare version av Depeche Mode omkring Songs Of Faith & Devotion. Live är de estetisk perfektion och en total krafturladdning.
Spelningen äger rum i ett postapokalyptiskt ödeland mot bakgrund av en videoprojektion där scener ur skräckfilmer och politiskt laddade nyhetsklipp flimrar förbi. Krummi, klädd som en punkigare variant av liemannen, har en mycket stark och dramatisk scennärvaro. Efter spelningen ser jag att min svarta tröja färgats vitprickig av allt utsmetat smink som den isländske, apokalyptiske domptören stänk över publiken. Många jobbar hårt för att vara så tuffa som Legend. Få lyckas.
Både Legend och kvällens huvudakt VNV Nation (bilden) skulle ha spelat på ElectriXmas, den årliga synthfestivalen som i år ställdes in på grund av lokalen Inkonsts indragna alkoholtillstånd. Men Malmös mycket driftiga synthklubb Neostalgia lyckades snabbt rädda situationen genom att skapa en ny festival: Electric Lucia som tar plats på Babel och nattklubben Deep.
VNV Nation är den självklara headlinern. När det brittisk-irländska (numera Tysklandsbaserade) bandet spelar på sommarfestivaler som Amphi och M’Era Luna står de högst upp på affischerna. De är fortfarande oerhört populära bland synthare (ur de lite yngre generationerna) och den främsta anledningen till att Babel ikväll är knökfullt (och svartklätt).
I en musikalisk sfär där frontfigurer helst gömmer sig bakom rökmaskiner, svårmod eller (likt Legend-Krummi) bakom absurda mängder smink, är VNV Nations sångare Ronan Harris en anomali. En rultig, skojfrisk, dansande mysfarbror som uppför sig som om han vore konferencier på en svartklädd firmafest (vilket han på sätt och vis är). Bandet är flaggskeppet inom den subgenre som brukar kallas futurepop. Begreppet myntades av Harris själv, eftersom han inte tyckte befintliga benämningar som EBM eller industrial riktigt passade. Det är storslagna, catchiga refränger inbäddade i lager av synthar kombinerat med bodybasar och smattrande dansrytmer.
På de två senaste skivorna Automatic och årets Transnational har de tagit en lite ljusare (mer strömlinjeformad) riktning. Trots en handfull väldigt starka låtar som kvällens första extranummer ”Nova (Shine A Light On Me)” kan jag sakna de vassa kanterna som tidigare utmärkte dem. Det är dock inget snack om att de fortfarande levererar. VNV Nation har med åren blivit en mycket energisk, underhållande och rutinerad liveakt och delar av publiken verkar kunna varje textrad. Den här kvällen får de dock se sig besegrade av tre snubbar från Island.
OBS: arkivbild
