Den 14:e februari släpps Hotel Valentine, återförenade Cibo Mattos första album på 15 år. Rockfotos Anton Lindskog ställde några frågor till ena frontfiguren Yuka Honda – keyboardist, avantgardepersonlighet och före detta matskribent.
Yuka Honda föddes för 53 år sedan i Tokyo. I mitten av 80-talet flyttade hon till New York för att jobba som journalist åt en japansk mattidning. Det var där hon träffade Miho Hatori, en annan inflyttad, kreativ japanska. Tillsammans startade de Cibo Matto och gjorde 90-talets kanske mest humoristiska, lekfulla och egensinniga elektropop.
På skivorna Viva! La Woman (1996) och Stereo Type A (1999) kombinerade de influenser från samtida trip hop och acid jazz med inslag av allt från 70-talsfunk till hip hop till trash metal – och skapade perfekt popmusik som, likt ingen annan, fångade mångfalden i 90-talets New York.
Sedan splittringen i början av 2000-talet har Yuka Honda bland annat gjort karriär som erkänd avantgardemusiker i eget namn, producerat Martha Wainwrights senaste skiva Come Home to Mama och förblivit en återkommande gestalt i kretsarna kring Yoko Ono (vars son Sean Ono Lennon för övrigt har dejtat Yuka Honda och även varit livemedlem i Cibo Matto).
Nu är Cibo Matto tillbaka och i februari släpps deras tredje fullängdare Hotel Valentine – ett konceptalbum med en kärlekshistoria och ett hemsökt hotell i centrum.
Jag ser verkligen fram emot er nya skiva! Hur tycker du själv att er nya musik skiljer sig från det ni har gjort tidigare?
– Tack, kul att höra! Ja, vi låter väl lite ”mognare” nu för tiden. Det är mer avancerade arrangemang på Hotel Valentine om man jämför med det vi gjorde under 90-talet. Utmaningen har varit att inte tappa något av energin i musiken medan vi filade på de små detaljerna.
Vad var det som fick er att vilja återuppta Cibo Matto efter alla år?
– Lite förenklat kan man väl säga att både jag och Miho kände att något saknades i våra liv. Världen började bli tråkig utan Cibo Matto.
Ert första liveframträdande efter återföreningen 2011 var på en välgörenhetsgala för tsunami- och jordbävningsdrabbade Tōhoku. Hur påverkades ni personligen av den stora katastrofen?
– Jag har släktingar och vänner kvar i närheten av Tōhoku och oroar mig fortfarande över dem varje dag. Samtidigt inspireras jag av modet och kämparandan som de visat under hela den svåra tiden.
Kan du berätta något om era musikaliska erfarenheter före Cibo Matto?
– Jag och Miho träffades i New York när vi spelades tillsammans i ett noise-/punkband som hette Leitoh Lychee. Själv hade jag tur och lyckades knyta kontakter tidigt i karriären. Innan vi startade Cibo Matto hade jag redan spelat med Michael Brecker, Caetano Veloso, Bernie Worrell, Arto Lindsay och Greg Cohen, bara för att nämna några.
Cibo Matto är bara ett av många 90-talsband som har återförenats på senare år. Varför tror du att intresset för 90-talsmusik blivit så stort igen?
– Ja du, det har jag ingen aning om. Jag kan inte heller påstå att 90-talets musik intresserar mig nämnvärt nuförtiden. Just nu lyssnar jag mycket på Die Antwoord.
Tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor. Jag hoppas vi får se Cibo Matto i Skandinavien snart!
– Tack själv! Och det hoppas jag också. Jag och Miho spelade på Stockholms Jazzfestival redan innan Cibo Matto hade skivkontrakt. När jag växte upp tillbringade min familj mycket tid i Danmark. Vi älskar Skandinavien!
