Nina Persson: KB, Malmö 5/2


Det första som slår mig när jag kommer in på ett välfyllt KB är medelåldern på publiken. Jag ser mig omkring, och bortsett från spridda skurar av mustaschhipsters och medietjejer runt 30-strecket är förvånande många uppemot 50, till och med 60. Konserten jag sett fram emot känns plötsligt mer som ett julbord med kommunförvaltningen än ett kärt återseende av min tonårsmusa.

Nina äntrar scenen med sitt band, vacker som en dag i svart kimono, och öppnar spelningen med tre låtar från nysläppta skivan Animal Heart. På scen känns det nya materialet tyvärr alltför snällt och beskedligt, starka melodier som kanske har effekt hemma i vardagsrummet men blir ofarliga och saknar bett när de framförs inför en större publik. Av den anledningen är det de lugnare låtarna som gör sig bäst under spelningen, då bandet kan ta beskedligheten och omvandla den till något mer rörande och känslosamt. Soloartisten Nina Persson varvas med bidrag från A Camp, så publiken bjuds även på gamla favoriter som ”Frequent Flyer” och ”I Can Buy You”.

Under mellansnacken är Nina både avslappnad och charmig, och har god kontakt med publiken som mest beter sig artigt och lite fnittrigt men inte överdrivet entusiastiskt eller uppsluppet. Jag bestämmer mig för att tränga mig fram en bit i publikhavet, och när jag väl står längst fram lyfter spelningen för mig. Nina på nära håll, med inlevelsefulla ansiktsuttryck och graciösa rörelser, gör stor skillnad. Jag har också tur att jag står längst fram när hon börjar sjunga ”Charlie Charlie”, en gammal A Camp-låt jag älskar och minns att jag hade på repeat i nästan ett år efter att den släppts.

Med fokus på nya skivan har Nina med band snart plöjt igenom det mesta av materialet, och det är tid att gå av scen och återvända för ett extranummer. Bortsett från inledningen, en rörig version av ”Walking The Cow”, får extranumret konserten att lyfta ett snäpp. I ”The Grand Destruction Game” drar Nina på sin countrycharm och A Camps gamla Bowie-cover som följer är lekfull, om än inte vidare nyskapande. Nina gör dock ”Boys Keep Swinging” rättvisa.

Sedan kommer det. Det oväntade och spektakulära. Bandet går av scen och Nina återvänder med enbart sin keyboardist. Som ett sista nummer framför de tillsammans ”This Is Heavy Metal”, en ny låt som jag under mina genomlyssningar inte riktigt uppmärksammat. Och det är så vackert. Efter de många fartfyllda nummer under kvällen som inte riktigt prickat rätt får vi höra ett avskalat pianonummer – lugnt, stilla, varsamt – där Ninas röst kommer till sin fulla rätt. Hade hon arbetat i en pianobar hade jag suttit längst fram sju kvällar i veckan. ”Så jävla fint!” skriker en tjej på högerkanten när sista tonen ebbat ut, och jag kan bara hålla med. Även om Nina Persson ikväll smakat mer mellanmjölk än det fina vin jag är van att likna henne vid är det trots allt denna högsta topp som gör mest intryck på mig. Det är en skön känsla att lämna lokalen med just de orden i tankarna. Så. Jävla. Fint.