När jag i vintras intervjuade Ronan Horris från VNV Nation berättade han om hur han i slutet av 90-talet myntade termen futurepop. Begreppet kom till eftersom redan befintliga stilbenämningar som EBM och industrial inte riktigt passade in på ”up-and-coming”-akter som VNV Nation, Apoptygma Berzerk eller svenska Covenant. Under 2000-talet växte futurepop till att bli den svartklädda subgenren framför andra som fick en ny generation att klä sig i latex, åka till Arvikafestivalen – och börja kalla sig själva för synthare.
Kvällens headliners Assemblage 23 och Seabound är två av futurepopens största namn. Assemblage 23 (bilden) har anor som sträcker sig ända till år 1988. Närmare bestämt till kvällen då blott 17-årige Tom Shear, i väntan på en konsert med stora favoritbandet Depeche Mode fick lyssna till ett DJ-set bestående av tung EBM och electro-industrial. Det var då han förstod vilken typ av musik han själv ville göra. Under alter-egot Assemblage 23 har han förblivit ursprungsformeln trogen: Tunga dansrytmer, body-basar och gotiskt stämningsbyggande möter catchy, starkt 80-talsdoftande refränger.
Toms texter uppehåller sig ofta kring rätt mörka teman. 2001 släpptes Failure, som en del i Toms ”terapiarbete” efter sin fars självmord. Resultatet är något av det bästa som gjorts inom futurepopen och de två låtar som hämtas därifrån – ”Naked” och ”Disappoint” – hör till spelningens höjdpunkter. Det ligger nära till hands att kalla det för ett lite mörkare och elakare svar på VNV Nation. Även till scennärvaron (och utseendet) för Tom tankarna till Ronan Harris (även om han inte är riktigt lika skojfrisk som VNVs rundlagde lekledare). Tyvärr blir amerikanens brister som sångare mer uppenbara live men vägs upp lite av den skicklige livetrummisen Mike Jenney.
För kvällens bästa spelning står dock tyska Seabound. Att sångaren Frank Spinath har ett sidoprojekt vid namn Edge of Dawn (döpta efter en Covenant-låt) säger det mesta. Likheterna med Sveriges främsta futurepopexport är slående. Men till skillnad från dem har tyskarna aldrig avvikit särskilt mycket från grundformeln. Seabound blandar storslagna synthmattor och gotisk sång med ljud och rytmer från de underjordiska delarna av den moderna dansmusiken. Tyngdpunkten ligger på nya skivan Speak in Storms (som vi tilldelade betyget 7/10 i Månadens PS i februari) som visar på en lite mer eftertänksam och ”vuxen” sida hos bandet. Allra bäst blir det dock när de höjer tempot i nervkittlande ”Exorcize”. Frank är en mycket karismatisk sångare och frontfigur. Bakgrunds-projektionerna är mycket snygga och helt i linje med den dystopiska estetiken.
För någon månad sedan kom det ut att även amerikanska Iris var inbjudna till kvällens stora synthfest på KB. I sammanhanget står de för det lite mjukare inslaget med sin melodiösa, starkt 80-talsdoftande synthpop som ofrånkomligen för tankarna till brittiska Mesh. Iris, ett av de 2000-talets mest hyllade synthpopband, gör en klart angenäm spelning även om de inte matchar nämnda Mesh, varken som liveakt eller låtskrivare. Det största som händer är när Iris-sångaren Reagen Jones gör ”Watching Over You” i duett med Seabounds Frank Spinath. Att några gothtjejer just då glömmer av sin svartklädda coolhet och börjar skrika som om det stod ett pojkband på scenen, känns bara fullt rimligt.
Arkivbild av Assemblage 23 från Arvikafestivalen 2008.
