Jämtländska stjärnskottet Thilda Persson bildar tillsammans med Hanna Fruberg skönsjungande Thilda Persson & the Mockingbird. Mattias Pettersson träffade dem på ett stökigt café på Söder i Stockholm.
– Finstämd glesbygdsblues odlad på innan orörd mark och vattnad med det sköraste av vemod. Fast det är nog en större del glesbygd än blues. Men det är ändå blå musik på något sätt.
De orden är jämtländska Thilda Perssons vokala självporträtt när jag frågar om hur hon själv vill presentera sin musik. På ett stökigt söderkafe har hon satt sig ner med sin banjospelande enmanskör Hanna Fruberg, den andra halvan av Thilda Persson & the Mockingbird som de kallar sig på spelningarna.
De träffades på Birka folkhögskola utanför Östersund, där de båda gått.
– Jag haffade dig på en gång. ”Henne ska jag ha”, skrattar Thilda när hon berättar om när hon såg Hanna spela med en annan Birkaelev.
– Med hennes änglalika stämma och min rökiga röst. Det passar perfekt.
Thilda Persson har spelat i flera lokalt uppmärksammade band, som violinist i postrockbandet Komas Mida, basist i stonerrockarna Legalize Lola, med versatila kvartetten Ångmaskinen och nu som artist under eget namn.
– Jag har verkligen haft en barndomsdröm om att spela musik. Jag har alltid spelat musik och varit med i skolprojekt och så. Jag kommer ihåg så himla tydligt, det var en vinternatt 2008, eller 2009, då jag var ute på en ganska sjaskig krog i Östersund och på samma kväll blev jag förfrågad av Komas Mida om jag kunde vara med på fiol. Jag minns att jag kunde typ inte sova den kvällen för att det var så ”Wohoo”, som att min dröm hade gått i uppfyllelse för att jag skulle vara med i ett band och det var så jävla coolt. Jag hade inte tänkt tanken själv att jag kunde starta ett eller köra själv. Sen har det bara rullat på.
Hon har stannat i Östersund, på gott och ont när det gäller musiklivet.
– Jag tycker att det är väldigt lätt att fixa grejer själv i Östersund. Men om du inte gör det så händer det inte.
Norrlands inland har såklart präglat musiken, men Thilda Persson verkar inte vilja se det som den enda orsaken till de lågmälda alstren.
– Det är mycket naturromantik men det kan man dras till uppvuxen i en stad också. Man kan påverkas både av tillgången eller avsaknaden av den.
Själv lyssnar hon gärna på radiomusik, eller grottar ner sig i en låt en hel dag.
– Jag gillar att upptäcka dolda och lite glömda gamla artister. Typ som Karen Dalton.
Har du några förebilder musikaliskt eller låtskrivarmässigt?
– Det är inte så att jag vill låta som Bob Dylan. Jag låter gärna Bob Dylan påverka mig undermedvetet men jag tror att det funkar så här att som den här låten till exempel (högtalarna spelar ”Blues run the game” av Jackson C Frank) är ju hur fin som helst och så startar den en process i en som sen kommer ut som ett eget uttryck. Alela Diane till exempel är en amerikansk artist som jag tycker är väldigt bra och då kan jag härleda vissa låtar till henne. Tallest Man on Earth är ju också en sån som har något väldigt speciellt. Jag inspireras jättemycket av honom och strävar mer efter känslan som låtarna kan försätta en i än att det ska vara ett visst språk. Man förvaltar känslan mer än ljudet.
– Jag tycker att det är roligast att skriva utforskande. Jag har ingen fast metod. Jag har ingen comfort zone.
På cd-skivan The Collection från i fjol gnistrar DIY-drivet.
– Jag gör ju alla skivor själv och alla skivomslag och allting. Nu får jag lägga ner många timmar på att vika skivomslag, men jag gör gärna det. Det blir mycket mer personligt. Kontrollkåt som man är får man bestämma allting själv.
Just det personliga anslaget och närvaron i inspelningarna verkar slå igenom hos lyssnarna.
– Vi får väldigt känslofylld respons. Det är inte ”fan vad bra ni var”, utan folk blir berörda. Det har inte bara en musikalisk kvalité utan är nånting som ger resonans känslomässigt hos publiken. Det är jävligt kul.
Vad är det egentligen?
– Det är kärlek, säger Hanna Fruberg.
– Ja, true love, körar Thilda Persson med ett skratt.
För er som vill se Thilda Persson & the Mockingbird live framöver så spelar de i Östersund 14/5 (Jazzköket) och i Oslo (Deichmanske bibliotek, Grünerløkka filal) 25/5.
