Ett av de mer okonventionella inslagen på årets Roskildefestival är svenska Fire! Orchestra, en 28 man och kvinnor stark ”devilish free jazz ensemble” som Roskildefestivalen kallar det i sitt program. I orkestern möts många av Sveriges mest kända musiker inom improvisation, noise och jazz och skapar något som både är oerhört kraftfullt och fyllt av kontraster och den som haft lyckan att uppleva orkestern live lär aldrig glömma det. Rockfotos Ola Elleström ringde upp Mats Gustafsson, orkesterns dirigent (och en av dess saxofonister) för att få veta lite mer om Fire! Orchestras bakgrund och mission.
Fire! Orchestra uppstod ur improvisationstrion Fire! som består av Mats Gustafsson på saxofon, Johan Berthling på bas och Andreas Werliin på trummor. Alla tre är välbekanta namn på den kreativa musikscenen och har medverkat i åtskilliga band och oräkneliga projekt. En natt för några år sen väcktes tanken att göra något stort ihop med sina musikervänner.
– Det var en klassisk ”3am decision”. Fire! avslutade en turné i Europa, nånstans i Frankrike, och efter sen mat och sen dryck väcktes en idé om att samla ihop våra polare i Stockholm och spela alla tillsammans. Och så gjorde vi det, mest som en social grej, en happening. Bara av ren lust. Så vi satte upp det på Fylkingen i Stockholm i januari 2012.
Det är en underdrift att kalla resultatet för succé. Köerna ringlade sig längre än troligen någon gång under Fylkingens 80-åriga historia och spelningen har redan klassikerstämpel.
– Framför allt var det väldigt inspirerande musikaliskt att alla ställde upp. När man är 30 personer kan man inte köra sitt race men alla var väldigt bra på att anpassa sig.
Ett år senare gav sig hela orkestern ut på en lika bejublad Skandinavienturné, vilken följdes av ännu en i början av 2014. Spelningarna har byggts upp kring styckena ”Exit” och ”Enter”, som båda även förevigats på skiva. Den sistnämnda tilldelades exempelvis maxbetyget 10/10 i Sonic tidigare i år.
– Vår första turné hade inget stöd från varken kulturråd eller andra institutioner. Det var väldigt oldschool, vi fick göra allt själv från affischer till bokningar. Men det är en politiskt bra grej att visa att man kan göra såna här idiotprojekt. Att det funkar i en värld som är kommersiell och där det handlar mycket om sociala medier etc. – att sätta ett band med 28 personer som spelar alternativ musik på scenen.
Jag tvingade med några mer konventionella poplyssnare till er spelning i Malmö i januari. De tyckte det var helt fantastiskt. Ni har ju även medlemmar som är välkända inom popkretsar, exempelvis Martin Hederos (Soundtrack Of Our Lives, Tonbruket) och Mariam Wallentin (Mariam The Believer, Wildbirds and Peacedrums). Är det en slags mission att göra improvisationsmusiken mer tillgänglig?
– Visst, det känns lite som ett korståg. Och så länge man tar med folk på grund av musiken så är det inga problem. Det var lite samma sak när The Thing (som Mats också är medlem av) spelade med Neneh Cherry. Det var ju inte för att hon gjort ”Buffalo Stance” utan för att hon är en djävulskt bra sångerska. Och det är likadant med folket i Fire! Orchestra. Det är våra polare och några extra runt om som vi känner musikalisk samhörighet med.
Roskilde blir er första spelning på en större rockfestival. Det blir lite annan publik, många som kanske inte vet vem ni är. Hur känns det?
– Att inte bara ha en publik som tror de vet vad som ska serveras tror jag är jättebra. Det är ofta yngre publik på festivaler och den brukar vara lite mer öppen och spontan. Jag tror det är viktigt att spela både på festivaler och på mindre scener. Och så brukar det vara bra atmosfär på Roskilde, de bokar bra alternativa akter.
Kommer du se något annat på festivalen?
– Det är tveksamt rent tidsmässigt, jag ska spela med Thurston Moore i Köpenhamn dagen efter. Men vi kommer gå runt på området efter vårt gig. Arto Lindsay spelar samma dag som vi, det ska jag försöka se.
