Brittiska Woman’s Hour har med Conversations levererat ett av årets mest efterlängtade (och stilrena) debutalbum. Rockfotos Anton Lindskog ringde upp sångerskan Fiona Jane Burgess.
Tre år har gått sedan syskonen Fiona och William Burgees bestämde sig för att starta ett band ihop. Under 2013 började ryktet om den unga, lågmälda och stilmedvetna London-akten (som vuxit till en kvartett) på allvar ta fart över internet.
Conversations som släpptes på Secretly Canadian den 14:e juli var ett av årets på förhand mest framemotsedda album. Det är ett mycket starkt, snyggt och välgjort debutalbum som framanat jämförelser med bland andra Fleetwood Mac och The xx. Under hösten ger sig Woman’s Hour ut på en Europaturné som kommer att ta dem till Skandinavien i slutet av oktober.
Conversations känns verkligen som ett album snarare än en samling låtar. Var det något som ni eftersträvade?
– Nej det kan jag faktiskt inte påstå. Vi har aldrig haft någon tanke på att låtarna skulle hänga ihop eller så. De äldsta låtarna skrevs för två år sedan utan någon klar idé om var de skulle hamna.
– En del praktiska faktorer har däremot inverkat och det är nog snarare vad som gör att du uppfattar plattan som enhetlig. Till exempel bygger ju alla låtarna på samma instrument. Vi var begränsade till den utrustning vi hade när vi spelade in. Det har bidragit till en viss atmosfär.
Ni verkar ha en väldigt genomtänkt estetik…
– Ja, den visuella biten är viktig för oss. Vi är delaktiga i allt från skivomslag och pressfoton till videos och ljussättningen på våra spelningar. Alla idéer måste godkännas av alla i bandet, även om vi tar hjälp av andra för att genomföra dem. Under tiden som vi hållit på med Conversations har vi samarbetat med två fotokonstnärer som heter Adam Broomberg och Oliver Chanarin. De har varit mycket viktiga och bidragit med en ny tolkning av musiken.
– Vi lärde oss en läxa när vi släppte vår första singel för tre år sedan. Det var egentligen vår första demo som ett skivbolag ville ge ut som singel. Då var vi inte alls lika involverade i vad som hände runt musiken och vi kände snabbt att vi förlorade kontrollen. Estetiken var helt fabricerad av någon annan som ville sälja in oss och reflekterade inte alls det som vi ville förmedla.
– Efter det hade vi en ”time out” på ett år, då vi varken gav ut ny musik eller gjorde några spelningar. Kort därpå spelade vi in ”Our Love Has No Rhytm”, vilket blev en ny start för oss. Det var vår vändpunkt. Där hittade vi vårt sound och vår stil.
Hur lät Woman’s Hour före ”Our Love Has No Rhytm”?
– Vi experimenterade mycket första tiden och hade många olika – högst individuella – influenser: från afrikansk musik till garage, r’n’b och indie. Eftersom jag är den enda i bandet som egentligen inte är musiker så tog det lite längre tid innan jag kände mig bekväm med ”mitt instrument”, ja, min röst alltså.
– I början provade jag många olika sångstilar från skrik till viskande och allt däremellan. På ”Our Love Has No Rhytm” hittade jag ett sätt att sjunga, som jag trivs med och som inte anstränger rösten allt för mycket. Sedan den låten har min sång också blivit viktigare för Woman’s Hour. För på samma gång fann de andra i bandet ett sätt att spela på, vilket förstärker min röst och gör den än mer framträdande.
Vad betyder namnet Woman’s Hour?
– Namnet är taget från ett diskussionsprogram som sänds på BBC Radio 4. Det är faktiskt ett väldigt bra program som täcker in olika ämnen kopplade till kvinnor i dagens samhälle – bland annat politik. Men det var bara ett rent sammanträffande att Woman’s Hour blev vårt bandnamn.
– När jag och William växte upp stod alltid radion på i bakgrunden där hemma. När vi senare började göra musik ihop i vuxen ålder hade vi ett internt skämt om att vi skulle namnge alla våra låtar efter olika program på Radio 4. Efter ett litet tag fick vi vår första spelning och då hade vi fortfarande inte något bandnamn. Någon föreslog att vi skulle kalla oss ”Woman’s Hour” eftersom vi ännu inte hade döpt någon låt efter det programmet.
Som jag har förstått saken är det här första gången du spelar i samma band som din bror William. När fick ni idén att samarbeta?
– Jag och Will har alltid varit goda vänner. Vi umgicks mycket under tonåren, då vi hängde och gick ut och festade ihop. Han har alltid gjort musik – och jag har hela tiden haft väldigt stor respekt för honom som musiker.
– Att sjunga i ett band har länge varit något av en hemlig dröm för mig. Vi pratade om det en natt när vi satt på bussen på väg hem efter en sen utekväll. Will hade precis flyttat in till London, där jag bodde sedan en tid tillbaka. Han var sugen på att starta ett nytt band men var ny i staden och hade inte så många kontakter ännu. Redan dagen därpå började vi två repa in några låtar som han hade skrivit. Bara det faktum att Will trodde på mig, styrkte mitt självförtroende!
Den 29:e oktober spelar Woman’s Hour på Lilla Hotellbaren i Stockholm. Dagen därpå besöker de Köpenhamn och Ideal Bar.
