Under natten till Way Out Wests tredje dag upplevde jag en absurd dröm som involverade gårdagens klubbakter Mac DeMarco och The Growlers. En efterfest som spårade ur. Känslan är kvar dagen efter och att närma sig festivalområdet med en surrealistisk efterfestdröm i färskt minne, resulterar tunga steg och mörka ringar runt ögonen. Det ska dock visa sig att denna lördag blir en kavalkad av kvinnliga toppartister, eller vad sägs om Linda Pira, Veronica Maggio, Robyn, Alice Boman m.m. Kan även inkludera Silvana Imam. Tyvärr hann jag inte se Seinabo Sey.
Beslutet att påbörja festligheterna med ett introvert Slint blir tyvärr fel start på dagen – det hade varit bättre om jag blivit slagen i huvudet av Deafheavens black metal. Dagens öppningsakt. Min oroliga nattsömn kan ha sänkt min mottagningsförmåga.
Slint är ett band som ska spela på en småsliten klubb, där medlemmarna och publiken möts i ett slutet rum med låsta dörrar. Det ska vara du och musiken. Sångaren Brian McMahans pratsång ska tvinga sig in i ditt huvud och gitarrerna ska vara en del av väggarna. I ett halvtomt tält på eftermiddagen försvinner ljudbilden ut i tomma intet, inramningen känns konstlad och The Nationals sångare Matt Berninger mister förstaplatsen som Way Out Wests dysterkvist. Publiken försvinner med ljudet, och kvar är bara de mest hängivna.
Mitt under spelningen anländer några killar till publiken: ”soundcheckar dom fortfarande?”. Den andra svarar att de har hållit på i 40 minuter, men musiken kommer nog igång. Och för den oinvigde är denna konsert förmodligen mest förbryllande. Vid en annan tidpunkt kunde bokningen ha varit en av höjdpunkterna – ska starta en utredning för att lokalisera källan till felbeslutet.
Seasick Steve hade varit ett bättre val.
Mitt i dessa grubblerier öppnar sig himlen och med ovädret anländer Linda Pira – Ladies First. Upphovet till stormen hittas på scen och det är med stor övertygelse som Pira med vänner säger vad som är fel med dagens samhälle. Alkberg gjorde detsamma under öppningsdagen, men det blir mer övertygande när dessa kvinnor beskriver frustration och ilska över patriarkatet, fördomar och rasism. Ingen ont om Alkberg som genomförde en underhållande spelning, men detta är mer direkt och på många sätt ett hårdare slag i ansiktet på exempelvis SD. Under Panetoz uppträdande på Allsång på Skansen tittade Jimmie Åkesson bort, om Åkesson hade varit på plats denna kväll skulle han ha blivit tvingad att både vända bort blicken och samtidigt hålla för öronen.
Att sätta denna spelning i kontrast till gårdagens konsert med Outkast blir också intressant. Var fanns tankarna hos ledningen när ena dagens akt satsar på klassisk sexism, medan nästa dag handlar om att motarbeta sexism. Det är inte så att Big Boi och Andre 3000 skapade scenshowen just för denna kväll – allt låg på bordet och Way Out West själva tog upp hyllningarna från spelningen dagen innan. Luger vill vara medvetna, och i rollen som festivalens starke man borde Joel Borg visat vägen. Det gäller att gå hela vägen. I alla fall om man slår sig för bröstet. Sedan är inte Pusha T världens mest problemfria rappare. Var sätts gränsen?! Och vem sätter gränsen?!
Hur som helst kunde inte regnet sätta stop för Linda Pira – Ladies First. Imponerande.
I väntan på Neutral Milk Hotel ökar regnet ytterligare i styrka, men samtidigt som Jeff Mangum kliver ut på scenen håller vädret på att stabilisera sig, och när frontmannen och den självklara centralgestalten påbörjar de första raderna på ”Two Headed Boy” är kursen utstakad mot defilering. Det blir allsång, glädje och allvar. Musiken låter lika bra som på 90-talet och det finns ett stort mått av ärlighet när Mangum säger ”tack”. Publiken överöser bandet med applåder.
Det klagas ofta på höga betyg och jag kan bara hålla med. Vad är riktigt bra när skribenter sätter toppbetyg på allt?! Neutral Milk Hotel får nästan fullpott. Såg att GP gav spelningen en etta. Aningen förbryllande.
Efter ett par timmar i regnet är jag både kall och blöt, så det blir bara några enstaka låtar med popproffset Veronica Maggio. Detta är musik som passar för att sprida bra stämning på en festival, men det är ingen unik bokning som skapar ett måste begär – det blir emellertid tråkigare att missa Annika Norlin som varit mindre flitig på de svenska scenerna de senaste åren. Springer hem för att byta kläder.
Mos Def på den stora scenen hamnar i skuggan av kvällens avslutande akt Pusha T. Sistnämnde genomför en tung och extasliknande rapexplosion, där lugna stunder varvas med stenhårda verklighetsbeskrivningar. Mos Def är i sin tur en mysfarbror som samplar standards med Marvin Gaye, och båda har sin tjusning även om jag föredrar Clipse-medlemmens moderna attacker. Önskar dock en större scen med passande gästartister. Yasiin Bey fyller dock en funktion för en publik som inte vill sjunga med i textrader som millions millions in the ceiling.
Mitt emellan dessa spelningar hittas kvällens huvudakt Röyksopp och Robyn. Personligen har jag svårt att hitta själen i den norska duon och sångerskan Susanne Sundfør är inte rätt kvinna på rätt plats, eller så är jag fel man på fel ställe. Hittar ingen karaktär i rösten som blir till ett schlagerliknande ingenting. I kontrast till Robyns klara och säregna sångröst.
Det är även uppenbart att många väntar på Robyns återkomst och när hon anländer riskerar ljudväggen att explodera. Och det råder ingen tvekan om att publiken är med på noterna, men undertecknad lämnar festen för Pusha T. Lämnar sedan Bronx-rapparen för Pustervik och Alice Boman. I huvudet snurrar My Name Is Ny Name..
På väg ut från området upptäcker jag till min förvåning att Silvana Imam uppträder i Weekday-tältet. En bonus värd att nämna.
På Pustervik är det sedvanligt trångt, men Alice Boman sprider ett välbehövligt lugn i en överfylld lokal. Träffade Boman på vippen och likt musiken sprider hon ett lugn som är ovanligt inom dagens populärkultur. Ett större genombrott vore välkommet. Vad säger ni? Ska vi fortsätta att sprida ryktet.
Tröttheten tar ut sin rätt, vilket gör att jag lämnar Stay Out West efter Bomans spelning. Real Estate är alltid värda att vänta på, men jag får passa på att se New Jersey-gruppen en tredje gång vid ett annat tillfälle. Träffade förresten en polare på festivalområdet som skulle uppleva bandet för första gången – det är bara att gratulera. Och med huvudet på kudden återvänder jag till festligheterna med Mac DeMarco och The Growlers. Sanning eller verklighet.
