Idag minns vi sommarens Way Out West tillsammans med popprinsen Markus Krunegård. Norrköpings-sonen hann med två gästinhopp, en uppsjö av intervjuer, hyllad spelning i eget namn och en hel del festande. Det sprudlar inte om sångaren, men svaren är ärliga och uppriktiga. Krunegårds backstage-personlighet har med andra ord en bit kvar till sångarens energiska scenmotsvarighet.
Tillsammans med Rockfotos fotograf Nora Lorek blir det en stund av reflektion. Vi pratar politik – Krunegård är inblandad i LOs valkampanj – och mer musikrelaterade samtalsämnen. Efter intervjun fotograferas sångaren under påtvingade former, men ack den som ger sig. Krunegård fastnade på bild. Men vi börjar med att hälsa Prinsen av Peking välkommen till Rockfotos frågestund.
Hej! Nu är sommaren på väg att lämna plats för hösten. Är du nöjd med året som varit?
– Det har varit bra, finns inte så mycket att klaga över. Jag har gett ut ett album och det har varit grymma spelningar i Umeå och på Bråvalla-festivalen. Kan inte misströsta över 2014.
Bråvalla måste ha varit speciellt. 15 000 fans som ser hemmasonen återvända för att triumfera.
– Jo, det var något speciellt. Och det är surrealistisk att allt sker på Bråvalla, en gammal flygplats där man tjuvrökte som barn. Många minnen som inte har med musik att göra. Men spelningen blev jättebra och fansen var otroliga. Barndomen bär med sig en massa, men samtidigt är det en publik som alla andra.
Låten ”Den som dör får se” från Markusevangeliet förklarar att Norrköping gör sig bättre i backspegeln.
– Det är väl ofta så att man är kluven till sin hemstad. Det existerar ett bagage som kan vara svårt att handskas med, ett bagage som alltid finns med – alla har ju minnen från barndomen. Nu är det ett tag sedan jag bodde där, men de första 20 åren av mitt liv tillbringade jag i Norrköping och mina texter är ju uppenbarligen ganska självbiografiska. Nu är det många år sedan, så mina texter får förmodligen en annan vinkling genom alla nya erfaranheter.
Hur är det att ha fans som skriker med i dina texter? Att de är så hängivna att de memorerat varenda ord.
– Det är givetvis fantastiskt! Det är fansen som gör att man får spela överhuvudtaget och det går inte att vara annat än tacksam. Hela sammanhanget är egentligen svårt att förstå! Inget man kan ta för givet. Och på många sätt är det otroligt omtumlande och häftigt när ens musik uppskattas. Det är dessutom trovärdigt smicker – ett fan kommer inte fram för att fjäska eller ställa sig in, det finns en ärlighet i dessa möten.
Hur är det att stå på de stora scenerna? Hur känner du timmarna innan?
– Det är häftigt! Men samtidigt plågsamt. Jag älskar hela grejen, publiken, människorna, men strax innan gäller det att hantera sina panikkänslor. Det finns något ångestfullt, men samtidigt är det underbart att stå på scen. Sedan har inte storleken på scenen någon betydelse, det är alltid samma energi, men halvtimmen innan är det skitjobbigt. Oavsett!
