Så fort Eriksdalsbadet öppnar sina grindar på fredageftermiddagen börjar området sakta fyllas. Det är en perfekt varm och solig dag att inleda musikhelgen med. Trots att vädret snabbt går över till ett ihållande regn så lever fredagsprogrammet upp till många av förväntningarna på första festivaldagen.
Nicole Sabouné som är först ut på Lilla Scen upptäcktes i talangtävlingen The Voice 2012 av Ola Salo och har sedan dess arbetat ihop med honom. Hon släppte sitt hyllade debutalbum Must Exist i början av året, ett postpunk-popalbum som låter oss ana hennes framtida storhet. Tidmässigt är det alltid otacksamt att vara först ut, publiken har helt enkelt inte hunnit in än. Men Nicole Sabouné live är något annat än jag väntat mig. Det är en knockout.
Det är till en början halvtomt framför scen, men jag är övertygad om att den enorma skönhet och styrka Nicole Sabounés röst har, snabbt suger in även den publik som kanske inte tänkt sig lyssna på henne. För snart är det ändå fullt framför scen. Radiohitsen ”Win This Life”, ”Conquer or Suffer” och “I Surrender” är naturligtvis givna, men varenda låt hon spelar ihop med sitt band sitter klockrent. Hennes intensiva blick och något spattiga, introverta scenstil påminner mig om Thåström. Men det är framför allt Rösten som fastnar. Den är enorm.
När franska Yelle, eller Julie Budet som hon heter, kliver på Stora Scen kl 16, visar det sig att hon har en stor publik i Sverige. Och de som inte lyssnat in sig på hennes luftiga electropop innan, kommer förmodligen att göra det efter denna spelning. Jämte Lily Allen är det nämligen dagens charmigaste artist vi möter, och hon har publiken med sig från start. Det klappas i händer, det jublas och det sjungs med på flytande franska. Yelles Popagandabidrag är dansant musik att bli genuint glad av. Och inte blir det sämre av att mellansnacket är uppmaningar och frågor på franskbruten engelska som ”Good afternoon Stockholm! Are you ready to shake your booty with me?”. Det skakas rumpa oavbrutet från publik, Yelle själv och hennes två trumslagare som alla både är snyggt samspelta och symmetriskt klädda i svart och vitt.
Stockholmsbandet NONONO, som består av Tobias Jimson, Michel Flygare och sångerskan Stina Wäppling, hade förra årets mest spelade på P3, ”Pumpin Blood”. Det är ett snyggt och välpolerat band med Stina Väpplings ganska ljusa säregna röst som har hittat en helt egen publik på ganska kort tid. På Popaganda tar det en stund innan det känns som att bandet når ut. Allt sitter som det ska, men det hela är lite för perfekt för mig. På deras album hörs detaljer i både sång och ljudbild, som försvinner på scen. Kanske är det för att det är utomhus, kanske är det för att NONONO:s sound vinner på studioljud.
Kelis som för mig är fredagens största stjärna blir snart fredagens största besvikelse. Inte nog med att hon oförklarligt går på 50 minuter för sent, så inleder hon inlevelselöst med orden ”Let’s do this” innan hon pliktskyldigast, tycks det, bouncar igång sin spelning. Hon ser lätt blasé ut genom nästan hela uppträdandet och gör snarare en potpurrikavalkad av sina största hits än en genomtänkt spelning. Vi får helt enkelt lite av mycket. ”Trick me” och ”Milkshake” är kanske de bästa låtar hon gör denna kväll, men den största, om inte enda, behållningen, är att live få höra hennes skönt raspiga röst. Den hade varit ännu mer imponerande om Kelis hade velat stå på scen denna kväll. Istället är det hennes 70-talsdoftande band som räddar allt. Det är synd, för hon hade kunnat göra så mycket bättre.
Eftersom Kelis började sin spelning tio minuter innan den skulle varit klar enligt spelschemat, så försenar det även Twin Shadow. De börjar soundchecka i tid i tron att det ska gå att spela på Lilla Scen samtidigt som Kelis gör sin grej i andra änden av Eriksdalsbadet. Det gör det inte, så bandet kliver av scen och kommer tillbaka i samma sekund som Kelis sista ton klingar ut. Och bjuder på en riktigt bra spelning. George Lewis Jr., som är Twin Shadow, river av melodiös, gitarrbaserad känslopoprock. Det sprutas glatt champagne på publiken och det studsas friskt framför scen. Med facit i hand borde Kelis och Twin Shadow bytt scener med varandra. Det hade båda akter mått bra av.
När London Grammar står på scen för sin första Sverigespelning vid 20-tiden är det ännu en enastående röst som tar över hela Eriksdalsbadet. Där Nicole Sabouné är mörkt explosiv är Hannah Reids röst mörkt dov och suggestiv. Hon sjunger med slutna ögon, iklädd en dunjacka för att hålla värmen. London Grammars låt ”Strong” är mest känd av publiken, sett till applåderna när den presenteras. Som helhet är det en spelning som ger gåshud tack vare den mäktiga sången och det enkla, vackra arrangemanget, inte minst i ”Nightcall”. Musikalisk mystik.
Medan det förbereds för Lily Allen som ska avsluta på Stora Scen känns det som att kastas tillbaka till ett luddigt hopkok av amerikansk 90-talscollegerock. Det är New York-bandet The Pains Of Being Pure At Heart som lekfullt och gitarrmanglande för associationerna till svenska Popsicle. Sköna killar, med snygga riff som bara går ut och gör sin lättsamma pop om hjärta och smärta. Ibland behövs det inte mer än så för att det ska låta bra.
Och så äntligen Lily Allen och kvällens snyggaste och bisarraste scendekor. Ett dussintal gigantiska fallocentriska vällingflaskor som lyste upp augustinatten i olika neonfärger, alltmedan Allen och hennes fyra dansare rörde sig runt dem och mot dem. Med blå lugg, rödglittrande huvatröja och skyhöga platåskor att glida runt i kikar Lily Allen ut i publiken och undrar hur vi klarar av kylan. Och så börjar en hitkavalkad med Allenska låtintroduktioner som ”This next song is about boys that are shit in bed” när ”Not Fair” spelas till publikens jubel och med montageprojektioner med nakna män som har sina kön skylda med bilder på alltifrån flygplan till champagneflaskor .
Under hela spelningen småpratar Lily Allen med sin publik, tackar alltid sina ”ladies” när de dansat med henne och glömmer inte heller att uppdatera sina sociala medier. Det blir både en snapshot-film och en instagrambild. Med ”Fuck you” får hon hela Popaganda att peka långfinger upp mot den svarta himlen och sjunga allsång. Hon berättar nöjt att hon gillar sitt gifta småbarnsliv, tänder en cigg som hon småröker på och påminner om alla fördomar folk har. Psykedeliska kaleidoskopmönster och animationer med kvinnor instängda i nappflaskor med hundhuvuden får symbolisera Lily Allens leende fuck-the-world-inställning. Hon gör sin grej kompromisslöst, och hon gör det alldeles utmärkt.