Det är sannerligen en musikalisk resa hon gjort Nika Roza Danilov, eller Zola Jesus som hon kallar sig när hon gör musik. De tidiga experimentella droneinspelningarna känns långt borta när nya, storslagna TAIGA ljuder i högtalarna. På gott och ont ska tilläggas. Det fanns något oerhört charmigt i Zola Jesus första inspelningar. Hennes operaskolade röst har självklart alltid funnits där, men den fick till en början stå tillbaka till förmån för lekfulla elektroniska ljudexperiment.
Redan tidigt hade jag dock svårt att värja mig för hennes sång och även om jag föll pladask för hennes musik längtade jag alltid efter att rösten skulle få stå i centrum. Det fick den göra så småningom och på hennes närmast perfekta platta Stridulum II lyckades hon oerhört väl att kombinera sin stora röst med dova, intressanta synthmattor. På nya TAIGA får rösten ännu mer utrymme och Danilov visar på att hon har en röst inte bara för skruvad electronica och opera, utan också för pop och soul.
Även musikmässigt är TAIGA mycket mer en popplatta än de tidigare. Allra tydligast blir det i singeln ”Dangerous Days” och i ”Hunger” som båda två lätt skulle kunna bli stora dansgolvshits med den rätta mixaren bakom spakarna. En kommersiell flirt kan tyckas, men jag anser att det är på tiden att Zola Jesus får det erkännande hon och hennes röst, som i mitt tycke är en av tiotalets bästa, förtjänar.
Släppdatum: 7/10
Bolag: Mute
Bästa spår: "Long Way Down"
Det är bara att konstatera att Zola Jesus än en gång har sjungit skiten ur mig.
8/10
