Min lördag tog en oväntad vändning. Inom loppet av 10 minuter hade alla de vänner jag skulle umgås med ställt in på grund av att de antingen låg hemma sjuka eller däckat i en dagsfylla. Och plötsligt låg jag därför i soffan, drack öl i min ensamhet och kollade på premiären av Så mycket bättre. Ett program som jag följde slaviskt första säsongen, men sedan alltmer tröttnat på med åren, eftersom den gick från härliga middagar med udda konstellationer av artister till att bara vara ytterligare ett fönster för artister att marknadsföra sig på och tjäna ytterligare miljoner på de låtar som redan gjort dem rika.
Så där låg jag i soffan, aningen bitter över situationen och slogs av tre nya insikter kring det program som jag nu ofrivilligt var återförenad med:
Insikt nummer ett, en insikt åt det negativa hållet, var den om att Ola Salo inte framstod som helt äkta. Hans krokodiltårar under Amanda Jensens framträdande var så generande att jag ville gömma mig bakom soffkudden. Det faktum att han lät tårarna rinna nerför kinderna, utan att torka bort dem så som en normal person hade gjort ifall hen grät, var så avslöjande om hur tydligt han ville visa hela svenska folket hur berörd han var – när allt han egentligen tänkte var ”det här blir så jävla bra TV att Jesus Superchrist kan slänga sig i väggen.”.
Insikt nummer två, en insikt åt det positiva hållet, var den om att Johan T Karlsson, aka Familjen, är och förblir fantastisk. Det var så underbart att se denna ganska kameraskygga Hässleholmare kastas in vid detta stjärnbord och hur han med förvirrad uppsyn försökte delta i de få diskussioner som programmet bjöd på. Hur han mest satt och flackade med blicken och helt blev ett med exakt den bilden av hur jag ser på den nya generationen av musiker och elektrokids. Att vara just förvirrade. För de är fullt upptagna med att stirra ner i en dator. Men det är också via den datorn de sedan skapar den geniala musik som Johan gick upp och rev av kvällens bästa nummer med, när han på skånska presenterade sin ”Breaking up with God”-tolkning, ”Nu gör jag slut med Gud”. Om jag inte älskade Familjen tidigare, så gör jag det nu.
Insikt nummer tre, en insikt mer av det konstruktiva hållet, var den om att Så mycket bättre i grunden har blivit ett skitprogram. Men det är inte på grund av artisterna som det blir dåligt. Nej, det är snarare på sättet man låter dem föra programmet framåt. För istället för musik och djupa samtal, det som är grunden till att jag ens vill titta, får vi TV-material från helvetet, nämligen aktiviteterna.
Så mycket bättre ska vara TV för hela svenska folket. Bred familjeunderhållning. Och just därför faller det också.
Just därför blir varenda uppträdande nedklippt för att vi ska kasta oss på Spotify efter programmet och ta del av de längre versionerna av låtarna. Men det är samtidigt som vi gör det som vi lämnas kvar med så mycket frågetecken kring programmets verkliga magi, det som händer bortom musiken, och det som istället händer när artisterna samlas för att äta och diskutera varandras karriärer. Det är här vi ska få veta mer om vem Ola Salo är, hur The Ark blev så stora och vilka som har varit de största motgångarna i såväl karriären, som i det personliga. Men Ola hinner aldrig fördjupa sig förrän någon producent knackar honom i axeln och säger att ”Nu är det dags att dra ut och plocka svamp”. Och istället för intressanta diskussioner sitter vi istället och ser på 10 minuters svampplockning där man försöker göra komik av att Orup klämkäckt berättar om alla växter han inte visste man kunde äta.
När det sedan är dags för lunch görs ett nytt försök att skapa magi. För då börjar låttolkningarna avverka varandra. Och det börjar serveras alkohol vid bordet. Denna ljuvliga alkohol som ska fungera som ett sätt att få artisterna att släppa loss, börja känna på varandra och ställa de där vågade frågorna som kan skapa spännande, och kanske till och med lite bråkig, stämning. Men Ola Salo hinner inte fälla många av sina krokodiltårar innan man skickar ut alla artisterna på gräsmattan igen. För nu ska det minsann spelas cricket. Och sedärja, där går Carola och Love Antell i cricketmunderingar, har ni sett så lustigt!
Middagen serveras, de sista låtarna ska avverkas, varvat med några snabba ytliga diskussioner och sedan är det slut. Medan alkoholen flödar kring bordet stängs kameran av och vi får inte ta del av den magi som säkerligen smyger sig fram mot småtimmarna, just på grund av att 40 minuter av programmet ska byggas kring meningslös komik.
Det klagas på att Så mycket bättre är ett ryggdunkningsprogram för artisterna. Att det mest fjäskas och aldrig blir dålig stämning artisterna emellan. Well, detta är anledningen till att det blir så. Istället för att få en chans att klä av artisterna deras skal får vi istället ett uppstyrt program där en producent klär på dem lustiga kläder. Och jag fattar inte varför. Vad är det TV4 är rädda för? Att vi inte ska orka se 7 personer sitta vid ett bord och prata i en timme. Det är ju snarare tvärtom. I den podcastinfluerade tid vi lever i så gör vi inget annat än lyssnar på andra människor som pratar. Den enda skillnaden skulle vara att vi nu även får se dem när de pratar, varvat med lite sköna låtar som den egentliga pausunderhållningen. Och viktigast av allt: Vi får se artister festa ihop.
Tänk vilka draman som hade kunnat uppstå ifall Johan T Karlsson med en flaska vinare för mycket i kroppen gått från att vara förvirrad och tyst till att istället konfrontera Ola Salo med frågan ”Men du Ola, det där ni gjorde på er USA-turné när du hånade terrorattackerna, var det där verkligen okej?”. Eller om Amanda Jensen svept en öl rakt upp och ner och sagt ”Varför låtsades du gråta under mitt uppträdande Ola? Fattar du inte att du hånar mig när du beter dig sådär?”. Det om något hade lett till bra TV. Fantastisk TV.
Men det är klart. Man bygger ju inga folkkära artister på djupa samtal. Och det är bara folkkära artister som lyckas sälja skivor på bensinmackar.
Denna säsongen är redan inspelad och därför körd. Men om TV4 mot förmodan förnyar konceptet till nästa år hoppas jag på ett program som enbart fokuserar på långa alkoholindränkta samtal vid ett middagsbord, där musiken bara fungerar som mellanakter till varje drama som utspelar sig. Jag tänker mig att Nordpolen är med. Att han är så packad att han går ut och röker mitt under Veronica Maggios tolkning av hans låt ”När mitt blod pumpar i dej”. Att han sedan dyker upp igen, säger ett kort och förvirrat ”Sorry, men du gjorde det säkert bra”, innan han går upp och river av en tolkning av Dogge Doggelitos ”Cykel på Köpet”. Ni måste ju hålla med mig om att det om något hade varit bättre TV än att se ett par artister spela cricket och plocka svamp?
Det hade fått mig att ställa in med mina vänner varje lördag för att bänka mig framför programmet. Men som det är nu så blir bara Så mycket bättre, så mycket sämre för varje år som går. Och det bygger man visserligen folkkära artister på, men man bygger samtidigt inte det viktigaste av allt: äkta artister.
